Ni missade väl inte våffeldagen nu i helgen? Nej, jag har inte sett fel i almanackan. För mig har första maj aldrig varit förknippat med demonstrationer och tal, det har alltid varit den Riktiga Våffeldagen.
I minst hundra år har folket i byn där min far växte upp samlats för att baka våfflor över öppen eld på berget bredvid kvarnen. Enligt någon uppgift kan det först ha varit palt som kokades i väntan på att man skulle få sin säd malen, så småningom gick man över till våffelgräddning. Nuförtiden är det inte någon som väntar på sin tid i kvarnen, våfflorna har man dock fortsatt med.
Här nedan kan man se en av mina fastrar in action, gräddandes våfflor för glatta livet, bilden är förmodligen från sjuttiotalet (ni får ursäkta bildkvalitén, det finns säkert tusentals våffeldagsbilder i mitt föräldrahem men i mina album lyser de med sin frånvaro). Sannolikt stryker jag, mina syskon och ett antal av våra kusiner omkring som små hyenor i närheten, från en faster över till nästa, redo att trycka i oss så många våfflor med grädde och sylt vi bara kan. Ett rent och skärt våffelhimmelrike för ett barn.
Än idag, så här i förskingringen i Stockholm, är det just på första maj jag vill ha våfflor, den där andra dagen kan jag både ha det eller vara utan, det kvittar.
När det gäller våffelsmet är jag synnerligen konservativ. Inga ägg, inget bakpulver, inga “matvåfflor”. ABSOLUT ingen mix, allvarligt talat, en våffelsmet är bland det enklaste man kan göra, jag förstår inte riktigt vad mixen har för existensberättigande.
Jag använder Vår Kokboks standardrecept på frasvåfflor; 3 dl vetemjöl rörs ut med 2 dl kallt vatten. Någon msk smält smör. Blanda ner 3 dl vispad grädde. Mitt enda avsteg är att jag tillsätter lite socker och salt och så får smeten gärna stå och svälla ett tag innan våfflorna gräddas.
Och det är fortfarande himmelrike att trycka i sig de frasiga våfflorna, direkt från järnet, fortfarande varma. Och jag äter fortfarande lite för många för mitt eget bästa.
