Salsiccia

Förlåt mig, jag har syndat. I lördags röktes det fläsk, mozzarella och oliver, stoppades korv och lagades pizza. Blev det något dokumenterat? Nä. Inte ett dyft. Eller jo förresten, det finns några extremt suddiga bilder på korven (efter några glas vin är det svårt att hitta fokus?) men dem tänkte jag låta er slippa. Är inte det att synda, att fullkomligt slösa bort en sån hög av utmärkt bloggmaterial?

Men korvreceptet kan ni få, ursprunget kommer från Bruce Aidell's Complete Sausage Book, mängden kryddor och en del proportioner är ändrade. Och så har jag översatt de obegripliga pounds- och cups-måtten. Ska vi någonsin få se dagen när amerikanarna ansluter sig till den rationella och förnuftiga delen av världen? Jag bara undrar?

Och hörni, korv är urlätt att göra bara man har en köttkvarn med tillhörande korvhorn. Jag vill inte höra några protester, seså, ut i köket och sätt igång bara.

En batch salsiccia
1,5 kg skinka + 0,5 kg ister (eller två kilo fläskkarré, eller nåt kött + sidfläsk eller vad man vill, bara det är ganska så fett)
20 cl rött vin, eller lite mer kanske
6 vitlöksklyftor
3 msk fänkålsfrö
1 msk svartpeppar
1,5 msk salt
2 msk torkad oregano eller en hel del färsk

Kött och ister i bitar, fänkål och svartpeppar mortlat. Blanda rubbet och kör i köttkvarn.

Stek en liten biff och smaka av innan fjälstren stoppas med smeten, justera kryddningen efter behag. Och låt gärna korven ligga i kylskåpet till nästa dag innan den äts, det blir ännu bättre när smakerna får gotta till sig.

Fast idag plockades middagskorvarna från frysen och serverades med pasta och tomatsås.

China Thai

I Spånga finns det sedan tidigare två restauranger som serverar thaimat (tillsammans med sushi, de ligger dessutom tvärs över gatan från varandra). Vad för beslutsunderlag fanns tillgängligt när någon tyckte att det var en strålande idé att öppna en tredje? (fast den här gången i kombon thaimat-kinasylta)

Om någon nu tycker att kinesisk-thaimat är det Spånga behöver, varför serveras ravioli till lunch? Och vad är fyskfile? För att inte tala om kovciuritzo?

Vem tyckte att en pagod kändes som en lämplig gavelutsmyckning på ett smalhus från fyrtio-femtiotalet?

Och vilka scener utspelades då skylten, eller vad man nu ska kalla det, levererades? Vem sliter sitt hår, beställaren eller tillverkaren?

Så många frågor utan svar.

Jag ska glatt erkänna att jag inte satt foten innanför dörren än, så jag kan inte säga något om maten (mannen vägrar att frekventera ett ställe som utger sig för att vara kinasylta men som serverar pannbiff till lunch). Men om de kan presentera något som överhuvudtaget liknar dim sum ska jag genast ta tillbaka allt jag sagt. Jag kräver inte mycket. Ge mig bara ångad pak choi och allt är förlåtet.

PS/Jag ber om ursäkt för den usla bildkvalitén, jag vågade mig inte dit för att fotografera förrän efter stängning och då var ljuset inte mycket att hurra för.

Nya förhållanden

Jag har en ny köksslav. Ny och ny förresten, det var väl nån månad sedan det hände, men jag har inte presenterat det nya förhållandet närmare.

Nej, det är inte mannen som är utbytt, det är matberedaren. Jag och Electrolux-Assistenten drog inte jämt, framför allt vid bakning.* Några år kämpade vi på men till slut fick jag nog, dumpade Assistenten och bytte till en yngre modell som nu står så röd och vacker (detta faktum finns det dock olika åsikter om) i vårt kök och matchar kaklet dessutom.

Det enda argument som behövdes för att övertyga mannen om att vi absolut måste byta en fullt fungerade apparat mot en annan dyrare variant var detta:

Korvhorn i olika storlekar.

Köttkvarnen är, i mitt tycke, Assistentens mest försonande drag, men det förtogs till viss del av att det på ett rent kommunistiskt sätt endast finns en storlek på tillhörande korvhorn. Take it or leave it, liksom. Tunna merguez? Äsch, det blir lika bra i bratwursttjocklek (nej, det blir det inte). En bastant fläskkorv eller salami? Tyvärr, en storlek är vad som bjuds.

Men nu har vi alltså tre olika tjocklekar att välja mellan. Härliga tider! Och i frysen ligger tjugo kilo vildsvin och väntar.

Grisen i säcken. 

Jag har en känsla av att det kommer att bli en del korv framöver.

*Jag vill bara påpeka att förnumstiga kommentarer om att Assistenten minsann är det bästa som finns och att om jag bara gjort si eller hade allt varit frid och fröjd är totalt bortkastade. Vi connectade inte. Personkemin stämde inte. Jag borde ha sett det redan från början, men man vill ju så gärna att det ska fungera.

Kållapp

Kållapp är inte bara ett roligt ord, som man kan sitta och fundera länge på hur det kom till, utan även detsamma som flankstek; en försummad och billig styckningsdetalj. Dessutom huvudingrediensen i kvällens middag.

	Här ligger den och fläker ut sig på det mest skamlösa sätt. Salt och peppar på.
	Grillad sallad, som idag blev grillad i ugnen, får spela andrafiolen. Blir mycket bättre på riktiga grillen men duger så här också.
	Sista freekehn. Dags att införskaffa den där ekonomi-förpackningen.
	Stekning i stereo.  Andreas och Patrik förordar att flanken i princip viftas över stekpannan och serveras rejält blodig. Och vem är jag att sätta mig upp emot dessa auktoriteter? Jag kanske får stryk på nästa bloggträff?

 

Fast nu blev jag så försiktig att det blev lite väl blodigt för min smak. Brynte snittytorna på min andra bit och då! Perfektion! Fyra sidor salt stekyta men fortfarande en riktigt röd och mör kärna. Jag är mer än nöjd.

Ravioli med spenat och ricotta

Ingenting någonsin skulle kunna få mig att börja med LCHF-diet. Inte en chans. Utan pasta (och bröd) skulle jag försmäkta och dö. Tänk bara att vara utan en rätt som denna. Går inte. Helt omöjligt.

Först en pastadeg på 400 g durumvete och 4 ägg. Lite salt och kanske lite vatten beroende på mjöl, äggstorlek, väder och vind. Degen vilar medans fyllningen förbereds.

	Smör och olja i stekpannan.
	Drygt 200 g sköljd och hackad spenat.
	Salt och rivet skal från en citron. (men hallå, det där ser ju ut som ingenting! Är det middag till tre lilleputtar?)
	Men vad i h.., Vänder på ricotta-burken som inhandlades idag. Sista förbrukningsdag 24 maj. Hmm. Sänder onda tankar. Tillverkar fusk-ricotta.
	150 g parmesan, 200 g ricotta (eller kunde ha varit i alla fall), 3 äggulor. Spenaten är där under om man tittar noga.
	Gegga, gegga. Smaka, smaka. Lite salt och lite pressad citron extra. (joråsatt, det ska nog räcka det här)
	Lyckas göra allt fel, har inte gjort pasta på länge... Kavlar degen för tunt. Mjölar inte ordentligt. För mycket fyllning. Resultat: ravioli-förödelse.
	Börjar om från början. Kavla degen, inte för tunt. Mjöla både degen och ravioliformen.
	En platta på formen och lite fyllning i varje hål(fast det här är från den misslyckade batchen så det är för mycket)
	På med en till platta. Kavla med den ytte-pytte-söta lilla kaveln.
	Vänd upp och ner på formen och häpp!
	Färdiga raviolisar. Är de inte tjusiga så säg?
	Tomater på väg att bli hack, salvia från trädgården.
	Smör i kastrullen.
	Strimlad salvia i.
	Tomater, lite tomatpuré, lite salt (försiktigt!), gnutta socker beroende på tomaternas mognadsgrad. Koka 5-10 minuter. Koka pastan under tiden. 4 minuter räcker. Ner med dem i såsen sedan.
	Himlen på en tallrik! Och så en förtjusande Lohsa att dricka till. Fyra flaskor kvar i Karlstad, sjutton också, skulle ha köpt fler.

Frysrensning

Så var det dags igen. Inom kort kommer 20 kilo styckat vildsvin att levereras och det ska förhoppningsvis rymmas någonstans i våra två frysar. Kanske var det lite otajmat att fiskbilen kom förbi nyss och att vi då köpte 2,5 kilo gösfiléer. Och resten är ju fyllt av svamp och bär. Kort sagt är det som vanligt rätt fullt.

Här krävs alltså krafttag. Jag börjar med att plocka ut två förpackningar tjocka revbensspjäll och all buljong som råkar finnas (2 liter masterstock med stjärnanis och andra grejer som jag inte kommer ihåg, lite ankbuljong och en skvätt köttbuljong).

1. Sätt ugnen på 100-120 grader sisådär.
2. Koka upp buljongen i en gryta, lägg ner spjällen i grytan. Låt koka upp så att grytan och spjällen är varma.
3. In i ugnen med alltihop.
4. Dags att gå och lägga sig. Förträng att långkok i ugnen över natten förmodligen inte är det mest miljövänliga man kan ägna sig åt.
5. Good morning sunshine! Dags att plocka ut grytan ur ugnen. Ner med köttet i en skål, häll buljong över, ställ i kallt vattenbad. När det är dags att att gå till jobbet får skålen åka in i kylskåpet.
6. Hemma efter jobbet. Fram med spjällen. Vad ska vi ha till? Hittar ett huvud spetskål och några färska lökar. Spjällen får lite pensling med soja och Worcestershiresås. Spetskålen och löken delas, penslas med olja och få se, vad har vi för kryddor som kan passa? Hittar en överbliven rub som jag knappt kommer ihåg vad den innehåller (men jag tror det var korianderfrö, salt, enbär och senapsfrö. kanske nåt mer), det får duga.
7. Skjuts in i ugnen, 200 grader, tjugo minuter.

8. Dela kålen och löken i mindre bitar, blanda ihop, på med lite sesamolja och svarta sesamfrön.

Hoegaarden rosée

Ett veteöl smaksatt med hallon som dels får betyget "Köp något annat. Vad som helst faktiskt." dels "en balanserad hallonsmak utan alltför hög sötma gör mig glad" måste bara testas, det går inte att motstå.

Jag smög ner en ensam rosa burk i min korg tillsammans med några respektabla, halvdyra viner (så att kassören skulle förstå att jag egentligen har smak men minsann är öppen för att testa det mesta ;)) när jag ändå var på Systembolaget för att fylla på förråden.

Det är verkligen rosa. Ser ut som grumlig läsk. Luktar veteöl. Fast sött.

Tar en första klunk, tja, det var väl inte så pjåkigt. Inte så sött som man skulle kunna tro. Hallonen finns där, helt klart.

En klunk till. Nej, förresten, detta är ju alldeles olidligt klibbigt.

Eller vänta, det kan nog funka iskallt en riktigt varm dag, bara man har nåt salt att äta till.

Eller inte. Eller kanske ändå. Sådär höll det på tills glaset var tomt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det slank ner lätt på ett trevligt sätt eller om det var vämjeligt, även om jag lutar svagt åt det senare.

Och jag förstår varför burken bara är 25 centiliter, det är nämligen så mycket man klarar av. Mer än så skulle vara fullkomligt överväldigande.

Fast på tal om konstig veteöl så tyckte jag nog att Kronenbourg 1664 Blanc var värre, fast det kan ju ha varit chockfaktorn som gjorde det, i Hoegaarden-fallet var jag ändå beredd på vad jag skulle dricka. "Inslag av citroner och koriander", jomen, det kan ju vara trevligt, tänkte jag. Vid första klunken insåg jag att det inte bara var ett sätt att beskriva smaken, det VAR verkligen citrus och koriander i ölen, bokstavligen. Huvaligen.

PS/ Om någon undrat över var jag hållit hus den senaste tiden så har jag jobbat lite mer än vad som är hälsosamt och inte haft varken ork, tid eller lust till bloggande. Men nu är det över för den här gången. Tror jag.