Jag för ett ständigt krig mot snöbären som kantar vår trädgård på tre av fyra sidor.
"Här går gränsen och ni håller er bakom den" säger jag, "inte ett steg längre, för då tar jag till ÅTGÄRDER!"
Lyssnar snöbären? Icke. De skickar ut sina gerillasoldater till rottrådar och sticker upp sina fula trynen överallt där de inte hör hemma. Då blir det till att ta i med hårdhandskarna och dra bort dem. Det går nämligen inte att bara klippa av dem och tro att allt är frid och fröjd för då skickar de, likt en växtlighetens hydra, upp minst två spröt istället. De måste grävas upp och dras bort med rötterna. Och rötterna sitter hårt.
Jag låter förmodligen som kapten Haddock där jag står och sliter. "För bövelen, ge upp! Jag kommer inte att ge mig, det är lika bra att du släpper taget! Anfäkta och anamma! Förgrymmade roteländen! Men lossna då!!!"
Vårkragar och annan växtlighet yr när jag hackar upp rötterna. "Kanske vi kan ha något grönt kvar?" undrar mannen lite försynt. "Collateral damage" muttrar jag. Vårkragar kan man ändå inte äta och är därmed, enligt min världssyn, rena rama snyltgäster.
Snöbären försöker smyga sig upp i hallonlandet och i vinbärsbuskarna i hopp om att inte synas. "Nejdå, vi är inte snöbär, vi hör till den här bärbusken, strunta i oss". Men mig lurar de inte. Jag ser dem allt.
Och nu är jag redo för ytterligare en dust. Passa er buskjäklar! Försök inte krypa in i mina odlingbäddar, nu ska ni BORT!
