Hoegaarden rosée

Ett veteöl smaksatt med hallon som dels får betyget "Köp något annat. Vad som helst faktiskt." dels "en balanserad hallonsmak utan alltför hög sötma gör mig glad" måste bara testas, det går inte att motstå.

Jag smög ner en ensam rosa burk i min korg tillsammans med några respektabla, halvdyra viner (så att kassören skulle förstå att jag egentligen har smak men minsann är öppen för att testa det mesta ;)) när jag ändå var på Systembolaget för att fylla på förråden.

Det är verkligen rosa. Ser ut som grumlig läsk. Luktar veteöl. Fast sött.

Tar en första klunk, tja, det var väl inte så pjåkigt. Inte så sött som man skulle kunna tro. Hallonen finns där, helt klart.

En klunk till. Nej, förresten, detta är ju alldeles olidligt klibbigt.

Eller vänta, det kan nog funka iskallt en riktigt varm dag, bara man har nåt salt att äta till.

Eller inte. Eller kanske ändå. Sådär höll det på tills glaset var tomt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det slank ner lätt på ett trevligt sätt eller om det var vämjeligt, även om jag lutar svagt åt det senare.

Och jag förstår varför burken bara är 25 centiliter, det är nämligen så mycket man klarar av. Mer än så skulle vara fullkomligt överväldigande.

Fast på tal om konstig veteöl så tyckte jag nog att Kronenbourg 1664 Blanc var värre, fast det kan ju ha varit chockfaktorn som gjorde det, i Hoegaarden-fallet var jag ändå beredd på vad jag skulle dricka. "Inslag av citroner och koriander", jomen, det kan ju vara trevligt, tänkte jag. Vid första klunken insåg jag att det inte bara var ett sätt att beskriva smaken, det VAR verkligen citrus och koriander i ölen, bokstavligen. Huvaligen.

PS/ Om någon undrat över var jag hållit hus den senaste tiden så har jag jobbat lite mer än vad som är hälsosamt och inte haft varken ork, tid eller lust till bloggande. Men nu är det över för den här gången. Tror jag.