I mitten på 90-talet blev jag bjuden av min orkesterkollega, Hasse Trombon, på bättre restaurang där jag för första och enda gången (tills ikväll) smakade ankleverpastejfylld vaktel. Vakteln var urbenad, hopknuten och serverad på bröd med en god sås till. Idag var det dags att testa själv.
4 vaktlar (en smet tillfälligt iväg på äventyr men återkom intakt). 
Urbenad vaktel (förutom vingbenen som fick sitta kvar). För er som vill testa, sök på youtube med orden “bone quail” så dyker det upp en instruktionsfilm i resultaten. En vass kniv rekommenderas. 
Anklevermoussen nedan, som kommer från en glad anka, formade jag till bollar som sedan fick tjäna som fyllning i vaktlarna.
Hopknuten vaktel medelst tandpetare.
Snabb bryning i stekpanna. Vaktlarna fick därefter ligga till sig 18 minuter i ugn på 175 grader.
Vi serverade vaktlarna på stekta brödskivor tillsammans med en sås på stekskyn ovan, schalottenlök, vin, buljong och grädde. Ingen vacker bild men ack så gott.
8 kommentarer:
Det ser lite synd ut om den urbenade vakteln. Mördad typ.
Men tror jag det att det är gott.
Kan man inte döda det, bör man inte äta det, Jessika!
Axel, jag äter allt (med lite urval). Den ser mest lite ja, utfläkt men inte mer än jag skulle äta det när det väl var färdigt. Fast det gör all urbenad fågel iofs. Har aldrig benat ur själv. Mycket impad :)
Tackar, och jag tippar att en något bättre urbeningsteknik borde förbättra utseendet (den ser rejält massakrerad ut). Jag lovar att träna snart igen.
Och vaktel i matlådan till måndagslunchen är att rekommendera. Smakade lika bra idag.
Otroligt intressant med alla ovanliga fåglar. Låter som vanligt toppengott! Var får man tag i den där glada anklevermoussen och är den mild eller mycket leversmakande?
Hälsar fröken Dill som har en PLAN
Det var jättegott! Den glada moussen kommer från Hötorgshallen och var, tycker jag, hyfsat mild. Nästa gång ska jag nog testa en mer örtig fyllning, men vad vet jag inte.
Shit vilket supersmarr!
Skicka en kommentar