Rapport från Riga; La Boheme, Skyline bar

Torsdag kväll, vi är uppklädda och kliver en halv trappa ner till La Boheme, en av Rigas finkrogar. Vi har höga förväntningar; hemsidan ser bra ut, en av våra två guideböcker lämnar ett gott omdöme och vi fick rätt bra intryck när vi tidigare på dagen promenerade förbi och beställde bord.

Vår servitris är trevlig men lite stram och ger ett något ängsligt uttryck när vi frågar om menyn eller om vintips. Men det här ska nog bli bra, ska nog lösa sig på sikt.

Först dyker en liten amuse bouche upp i form av teskum. Rätt kul och uppfriskande. Men inte upphetsande.

 

 

 

 

 

Sedan förrätten: vaktel tillagad sous vide med en sås som jag redan glömt vad den är gjord av och chokladgelé. Köttet är utsökt, såsen god men potatisbitarna är menlösa och vad gör chokladen där egentligen? Den passade faktiskt inte alls ihop med resten.

Nästa ammis; en sorbet på röda vinbär som även den var trevligt uppfriskande. Fast inte så upphetsande heller.

 

 

Till varmrätt för mig: anka med en vinsås, potatispuré, kantareller och sötpotatis. Och ja, det är gott men ankan har dragits liiite för långt för min smak och den är lite för osalt och faktum är att jag tycker bäst om sötpotatisen.

Mannens varmrätt: lamm med belugalinser. Även det gott men lammet har dragits aningens för långt.

Min efterrätt: mille feuille med crème anglaise och jordgubbssorbet. Tusenbladen var precis lagom frasiga, vaniljsåsen fyllig och jordgubbssorbeten hade bra konsistens och smakade verkligen jordgubbe. Kvällens hit.

Mannens efterrätt: crème brulée. Smaken bra men serverad lite för varm för mannens smak.

För att summera det hela: det här är definitivt ett fine dining-ställe och ja, det var gott, men nu kommer det som avslöjar oss som de matsnobbar vi är. Det lyfte liksom aldrig. Vi fick aldrig den där ååhh-så-gott-känslan och det tycker jag gott man kan kräva när man betalar nästan tusen pix per skalle. Korrekt men opersonligt. Och tyvärr inte värt pengarna.

Efter middagen promenerar vi till Reval Hotel Latvija, tar hissen till 26:e våningen och avslutar kvällen med en drink medan solen går ner över Riga.

Vi avnjuter utsikten från andra parkett eftersom de jämrans typerna på bilden parkerat på bästa platserna. Själva baren är rätt ordinär men utsikten är fantastisk. Ett besök är helt enkelt ett måste.

Rapport från Riga och pelmeni

Vi har tillbringat några dagar i Riga med att titta på utsidan av en del hus (jättegamla, jugend och kyrkor), titta på insidan av andra hus (muséer, affärer och kyrkor) och dessutom har vi ätit. Mycket.

Vi rekognocerade på nätet efter lämpliga restauranger innan vi åkte men hittade mest rena reklamsajter eller lösa kommentarer från folk i allmänhet. Jag litar inte på folk jag inte känner när det gäller restauranger. De har så konstig smak. Jag däremot har ofelbar smak och därför kommer jag att tvinga på er recensioner av vartenda ställe där vi stoppade in nånting ätbart i munnen till glädje för alla i allmänhet och andra Riga-resenärer i synnerhet.

Så vi börjar i torsdags då vi anlände på förmiddagen, promenerade ostrukturerat några timmar för att sedan dyka in på XL Pelmeni, en liten snabbmatskedja med tre restauranger som serverar östeuropas variant av ravioli; pelmeni (har fortfarande inte fattat hur det ska uttalas, ligger betoningen på första eller andra stavelsen?).

Konceptet är enkelt; ta en skål, ös själv i så mycket pelmeni du vill ha (sex sorter varav en vegetarisk), toppa med diverse guckor och betala efter vikt. Det fanns skyltar bredvid varje sort som beskrev fyllningen, men eftersom de var på lettiska hade vi ingen aning om vad vi tog (förutom de vegetariska, där fattade man).

Det var löjligt billigt. Min skål, som visserligen inte blev särskilt välfylld, plus ett glas kefir kostade 1,30 LVL vilket är ungefär 20 kronor i dagens läge.

Tyvärr blev det ingen bättre bild på själva pelmenisarna, men de var goda med tunn deg och köttig fyllning (förutom de vegetariska då som också hade god fyllning som inte var köttig).

Jag inser att pelmeni kan göras mycket bättre än så här, vi pratar ju ändå självservering där maten ligger uppvärmd ett tag och de kokta var aningens överkokta och de stekta var kanske en gnutta torra, men det var klart prisvärt och vi var glada och nöjda. Bäst gillade vi de med dillsmakande köttfyllning och de stekta som var trevligt knapriga. Övriga sorter var anonyma men välsmakande och jag vet fortfarande inte vad de innehöll. 

Det som grämer mig var att jag bara toppade med saltgurka och inte någon av guckorna (även de med okänt innehåll) och att jag missade soppan med rödbetor och dill som jag såg först efteråt. Hur kunde jag? Vad tänkte jag på?

Slutbetyget blir klart godkänt och jag skulle absolut gå dit igen om vi åker till Riga fler gånger. Och då jäklar ska jag ösa på alla guckor som finns tillgängliga.

China Thai

I Spånga finns det sedan tidigare två restauranger som serverar thaimat (tillsammans med sushi, de ligger dessutom tvärs över gatan från varandra). Vad för beslutsunderlag fanns tillgängligt när någon tyckte att det var en strålande idé att öppna en tredje? (fast den här gången i kombon thaimat-kinasylta)

Om någon nu tycker att kinesisk-thaimat är det Spånga behöver, varför serveras ravioli till lunch? Och vad är fyskfile? För att inte tala om kovciuritzo?

Vem tyckte att en pagod kändes som en lämplig gavelutsmyckning på ett smalhus från fyrtio-femtiotalet?

Och vilka scener utspelades då skylten, eller vad man nu ska kalla det, levererades? Vem sliter sitt hår, beställaren eller tillverkaren?

Så många frågor utan svar.

Jag ska glatt erkänna att jag inte satt foten innanför dörren än, så jag kan inte säga något om maten (mannen vägrar att frekventera ett ställe som utger sig för att vara kinasylta men som serverar pannbiff till lunch). Men om de kan presentera något som överhuvudtaget liknar dim sum ska jag genast ta tillbaka allt jag sagt. Jag kräver inte mycket. Ge mig bara ångad pak choi och allt är förlåtet.

PS/Jag ber om ursäkt för den usla bildkvalitén, jag vågade mig inte dit för att fotografera förrän efter stängning och då var ljuset inte mycket att hurra för.

Stash

När jag tar tunnelbanan till eller från en av mina kunder går jag förbi italienska kaféet/restaurangen/gelaterian Stash i Gallerian. Idag noterade jag att de har fått en SlowFood-utmärkelse (kanske de haft tidigare också men jag såg det idag) och det är välförtjänt. Glassen! Här snackar vi riktig glass. Mackorna!Pasta har de också men den har jag inte ätit, jag brukar bara sno med mig en focaccia eller en glass on the fly sådär.

Nu sitter jag här och goffar i mig en grillad focaccia med mozzarella, aubergine och paprika och det är bara lööövely. Kan rekommenderas. Var dock beväpnad med tålamod om du går dit, köerna vid lunchtid ringlar alltid långa. Den trevliga, italienska, personalen springer som tättingar i det minimala utrymmet bakom disken men det blir ju ändå lite väntetid. Jag väntar dock så gärna på nåt gott.