Nya förhållanden

Jag har en ny köksslav. Ny och ny förresten, det var väl nån månad sedan det hände, men jag har inte presenterat det nya förhållandet närmare.

Nej, det är inte mannen som är utbytt, det är matberedaren. Jag och Electrolux-Assistenten drog inte jämt, framför allt vid bakning.* Några år kämpade vi på men till slut fick jag nog, dumpade Assistenten och bytte till en yngre modell som nu står så röd och vacker (detta faktum finns det dock olika åsikter om) i vårt kök och matchar kaklet dessutom.

Det enda argument som behövdes för att övertyga mannen om att vi absolut måste byta en fullt fungerade apparat mot en annan dyrare variant var detta:

Korvhorn i olika storlekar.

Köttkvarnen är, i mitt tycke, Assistentens mest försonande drag, men det förtogs till viss del av att det på ett rent kommunistiskt sätt endast finns en storlek på tillhörande korvhorn. Take it or leave it, liksom. Tunna merguez? Äsch, det blir lika bra i bratwursttjocklek (nej, det blir det inte). En bastant fläskkorv eller salami? Tyvärr, en storlek är vad som bjuds.

Men nu har vi alltså tre olika tjocklekar att välja mellan. Härliga tider! Och i frysen ligger tjugo kilo vildsvin och väntar.

Grisen i säcken. 

Jag har en känsla av att det kommer att bli en del korv framöver.

*Jag vill bara påpeka att förnumstiga kommentarer om att Assistenten minsann är det bästa som finns och att om jag bara gjort si eller hade allt varit frid och fröjd är totalt bortkastade. Vi connectade inte. Personkemin stämde inte. Jag borde ha sett det redan från början, men man vill ju så gärna att det ska fungera.

Gratängform

Nu när vi har renoverat köket har jag passat på att byta ut en del köksprylar och bland annat har en sån här gratängform från Villeroy & Boch införskaffats (Ceramicplus, bild från deras hemsida):

Enligt reklamen ska den vara synnerligen lättdiskad och efter kvällens gratäng kan jag bara hålla med. De inbrända mjölk- och ostresterna försvann nästan utan ansträngning och inte ett spår blev kvar. Mitt betyg: dyr men värd varenda spänn.

Förblindad av kärlek

Ibland blir man förförd av ett fagert yttre så till den milda grad att man bortser från allt annat.

Ta den här wokpannan i gjutjärn till exempel. Den stod där i butiken med sina runda, vackra drag. Jag beundrade den på avstånd ett tag, kastade förstulna blickar när jag gick förbi och till slut bestämde jag mig för att ta den med hem. Lycklig satte jag den på plattan bara för att upptäcka att den knappt blev varm. Och jag borde ha anat det från början, med den lilla kontaktytan mot plattan kunde det inte sluta på annat sätt.

Slocknade min kärlek? Icke. Det var nog bara just den här gången. Jag gjorde kanske nåt fel. Jag provade igen. Blev inte varm. Provade ännu en gång. Blev inte varm. Gjorde jag mig av med pannan? Nejdå. Den åkte bara lite längre in i kastrullskåpet.

Sedan bestämde vi oss för att renovera och plötsligt tändes ett hopp igen. Det kanske är SPISEN det är fel på? Jamen, det är ju klart att det är spisen (för det kan ju inte vara fel på den fina pannan). Pannan fick vara kvar när andra saker rensades ut.

Idag var det dags för sanningens minut. Plattan på högsta värme, ner med olja, strimlad morot och kålrot, och jodå, i botten blev det faktiskt riktigt varmt. Ner med räkor och salladskål. En dryg matsked guchojang, skvätt vinäger, skvätt sesamolja. Och så nudlar.

Resultatet blev godkänt, pannan funkar faktiskt mycket bättre på induktionshällen än på den gamla spisen. Kanske inte helt optimalt men det bortser jag från, användbarhet är i det här fallet en överskattad egenskap.

Pannan får stanna.