Förblindad av kärlek

Ibland blir man förförd av ett fagert yttre så till den milda grad att man bortser från allt annat.

Ta den här wokpannan i gjutjärn till exempel. Den stod där i butiken med sina runda, vackra drag. Jag beundrade den på avstånd ett tag, kastade förstulna blickar när jag gick förbi och till slut bestämde jag mig för att ta den med hem. Lycklig satte jag den på plattan bara för att upptäcka att den knappt blev varm. Och jag borde ha anat det från början, med den lilla kontaktytan mot plattan kunde det inte sluta på annat sätt.

Slocknade min kärlek? Icke. Det var nog bara just den här gången. Jag gjorde kanske nåt fel. Jag provade igen. Blev inte varm. Provade ännu en gång. Blev inte varm. Gjorde jag mig av med pannan? Nejdå. Den åkte bara lite längre in i kastrullskåpet.

Sedan bestämde vi oss för att renovera och plötsligt tändes ett hopp igen. Det kanske är SPISEN det är fel på? Jamen, det är ju klart att det är spisen (för det kan ju inte vara fel på den fina pannan). Pannan fick vara kvar när andra saker rensades ut.

Idag var det dags för sanningens minut. Plattan på högsta värme, ner med olja, strimlad morot och kålrot, och jodå, i botten blev det faktiskt riktigt varmt. Ner med räkor och salladskål. En dryg matsked guchojang, skvätt vinäger, skvätt sesamolja. Och så nudlar.

Resultatet blev godkänt, pannan funkar faktiskt mycket bättre på induktionshällen än på den gamla spisen. Kanske inte helt optimalt men det bortser jag från, användbarhet är i det här fallet en överskattad egenskap.

Pannan får stanna.