Äntligen våffeldag!

Ni missade väl inte våffeldagen nu i helgen? Nej, jag har inte sett fel i almanackan. För mig har första maj aldrig varit förknippat med demonstrationer och tal, det har alltid varit den Riktiga Våffeldagen.

I minst hundra år har folket i byn där min far växte upp samlats för att baka våfflor över öppen eld på berget bredvid kvarnen. Enligt någon uppgift kan det först ha varit palt som kokades i väntan på att man skulle få sin säd malen, så småningom gick man över till våffelgräddning. Nuförtiden är det inte någon som väntar på sin tid i kvarnen, våfflorna har man dock fortsatt med.

Här nedan kan man se en av mina fastrar in action, gräddandes våfflor för glatta livet, bilden är förmodligen från sjuttiotalet (ni får ursäkta bildkvalitén, det finns säkert tusentals våffeldagsbilder i mitt föräldrahem men i mina album lyser de med sin frånvaro). Sannolikt stryker jag, mina syskon och ett antal av våra kusiner omkring som små hyenor i närheten, från en faster över till nästa, redo att trycka i oss så många våfflor med grädde och sylt vi bara kan. Ett rent och skärt våffelhimmelrike för ett barn.

Än idag, så här i förskingringen i Stockholm, är det just på första maj jag vill ha våfflor, den där andra dagen kan jag både ha det eller vara utan, det kvittar.

När det gäller våffelsmet är jag synnerligen konservativ. Inga ägg, inget bakpulver, inga “matvåfflor”. ABSOLUT ingen mix, allvarligt talat, en våffelsmet är bland det enklaste man kan göra, jag förstår inte riktigt vad mixen har för existensberättigande.

Jag använder Vår Kokboks standardrecept på frasvåfflor; 3 dl vetemjöl rörs ut med 2 dl kallt vatten. Någon msk smält smör. Blanda ner 3 dl vispad grädde. Mitt enda avsteg är att jag tillsätter lite socker och salt och så får smeten gärna stå och svälla ett tag innan våfflorna gräddas.

Och det är fortfarande himmelrike att trycka i sig de frasiga våfflorna, direkt från järnet, fortfarande varma. Och jag äter fortfarande lite för många för mitt eget bästa.

Pizza fritta

Friterad pizza. Håll med om att det låter aningens … oanständigt. Inte nog med att det är pizza, den är friterad dessutom. Lite för mycket och därmed alldeles oemotståndligt.

Recept kan man hitta här, eller så kollar man in en annan variant på FXCuisine.

Börjar med att fritera bottnarna. Eller egentligen börjar man med att göra pizzadegen och kavla ut bottnarna. Sedan friterar man dem.

Lite fyllning på; tomatsås, mozzarella, basilika och skivade tomater (varför envisas Årstiderna med att skicka tomater när det absolut inte är säsong för det? de här tomaterna var rätt trista, fast allt annat var bra så jag ska inte gnälla för mycket).

Sedan några minuter under grillen i ugnen

Naturligtvis var det delikat med de frasiga, friterade bottnarna. Men hade nån förväntat sig något annat?

Grillad lax och en hyllning till saltlag

Jag gillar att lägga saker i saltlag; kött, fisk, fågel, (nästan) allt blir bättre av ett dopp i saltvatten.

Erkänn nu att du rynkar på näsan lite och associerar till pumpad julskinka och billigaste, samt osmakligaste, varianten av fryst kyckling, de där avarterna där det framför allt handlar om att öka vikten på ett billigt sätt och därmed avansen. Släpp tanken på det nu och tänk om!

Fisken blir stunsigare efter en tid i saltlag och köttbiten får en god sälta rätt igenom, inte bara på ytan. Dessutom, inte att förglömma så här i början av den stora grillsäsongen, räddar saltlagen situationen vid lätt överstekning, kycklingen blir inte skosula om den råkat ligga några minuter för länge på grillen. Inte för att det någonsin skulle hända oss (hrm, host) som använder den älskade digitaltermometer så ofta som möjligt, även vid grillning, men jag tänkte att ni andra ville veta.

50 gram salt till 1 liter vatten är i princip allt man behöver hålla reda på, det funkar till det mesta. Övrig kryddning kan se ut lite hur som helst men här är standardversionen: häll ner saltet i drygt hälften av vattnet, häll resten av vattnet i en kastrull och koka upp med några lagerblad och en hel del krossade pepparkorn, blanda ihop och låt svalna innan det hälls över det som ska marineras. Kött och fågel får gärna ligga över natten, fisk brukar gå snabbare men någon timme är att föredra.

Därmed över till dagens middag: lax som badat i en välgörande saltlag som för dagen enbart bestod av salt och vatten:

Fullkomligt nedsmetade av en aprikos-chili-glaze som jag blev bara ganska nöjd med.

Och här ligger de små bitarna och ser ensamma ut (så små var de inte men vår grill är rätt stor). Indirekt värme under lock är melodin för dagen, briketterna på ena sidan och laxen på den andra. Några minuter på varje sida. Jack Daniels-spån ger lite röksmak.

Och så tillsammans med resterna av den goda, goda potatisen från i söndags, sallad och en sås på yoghurt, överbliven glaze och majonnäs.

Oinspirerad pasta med kycklinglever

Jag har inte haft nån riktig inspiration på sistone, varken när det gäller matlagning eller bloggande. Igår blev middagen en tallrik fil och en korv, visserligen en mycket god korv från Dennis kött men särskilt inspirerande matlagning var det inte.

Men jag tänkte att om jag framhärdar ett tag och bloggar fast maten inte känns så ny eller upphetsande kanske det löser sig på sikt. Därför ger jag er, tadaa: ännu en beige pasta. Förlåt.

Börjar med lök och ett paket bacon som får bryna åtminstone fem minuter.

Palsternacka och rotselleri. Jag vet inte vad jag ska göra av all palsternacka som Årstiderna vräker över oss. Förra vintern var det kål på längden och tvären, i år är det palsternacka, palsternacka, palsternacka. Alternativt persiljerot. Tyvärr tycker jag att palsternackan gör sig bäst i biroller, inte som prima primadonna. Tyvärr, eftersom det innebär att jag nästan aldrig lyckas göra slut på dem innan det kommer nya.

Kycklinglever i, låt få lite färg. Pastan är på gång.

Och så ett förlåtande lager av crème fraiche som effektivt kamouflerar samtliga ingredienser.

En minut kvar på pastan, häller av och ner i såsen. Sparar lite kokvatten som också får åka ner. Låt stå under lock nån minut.

Och så den obligatoriska färgklicken; resten av en timjanruska.

Insåg efteråt att senap och vitlök hade varit självklara smakförhöjare.

Vildand med choklad. Och mycket god potatis.

Jag hade faktiskt tänkt att göra ett ordentligt blogginlägg, men nu sitter jag här och orkar inte riktigt ändå. Så det får bli som det blir, lite osorterade bilder med kommentarer.

Vildänderna inhandlades på ett infall, hittade dem i en frysdisk på vårt närmaste Coop Forum. Jag blev så överrumplad att jag köpte två och sedan har de legat i frysen här hemma. I helgen fick jag äntligen tummen ur häcken och gjorde något av dem. De blev utmärkta, men ärligt talat: potatisen var godast.

Potatis blandat med grädde, salt och peppar


Preppad form.


Preppad form fylld med potatis, lite smör här och där mellan lagren. In i ugnen, typ 175 grader, väl insvept i folie.


Ute ur ugnen efter två timmar. Låt stå. Länge. I press. Senapskula i mortel funkar utmärkt som tyngd.


Tjusig potatiskaka. Ska skivas och brynas.
    
Grönsaker till brässering.


Bryn.


Ner med avstyckade andlår och på med vin och kakao (Jan Hedh-recept, så självklart är det choklad i någon form med). Brässeras i två timmar eller så.

 
Brynta vildänder, befriade från lårbitar. Jag skulle dock inte ha litat på tillagningsinstruktionen som utgick från tid, brösten blev lite överstekta, digitaltermometer hade varit mycket bättre.


Skrovbitar från änderna ovan, bryns och så på med vin och buljong och lite ditt och lite datt. Och så choklad på slutet.
 
Brässerade och stekta lår på sallad.

  Och brösten med potatiskaka och smörstekt squash.

Påskplanering

Vissa planerar påsken noggrant. Vår planering, när det gäller mat i påskhelgen, ser än så länge ut så här:

• grilla något

Stek. Typ.

I lördags knatade jag förbi Dennis kött med siktet inställt på entrecote eller biff eller nåt sånt, men väl där föll min blick på denna exceptionellt vackra högrev och jag kunde inte motstå den. Den fick följa med hem.

Så där stod jag ganska sent på lördagseftermiddagen utan några särskilda planer med en så vacker bit högrev att jag inte nändes stycka upp den till grytbitar. Men jag vet ju att Patrik långkör högrev med ett förträffligt resultat, jag har haft tillfälle att smaka på en bloggträff, och så hittade jag ett recept på ugnsstekt prime rib* i Ad hoc at home som kanske kunde passa, det fick bli något stekaktigt.

I Ad hoc-receptet ska köttet först ytbehandlas med brännare innan det lågtemperatursteks. Jag hade en sån där fjösig brännare förut, med en liten pyttig låga som säger “pfff”, som jag köpte för att bränna creme brulee. Till slut ledsnade jag på pfff-et, gick till järnhandeln och köpte en riktig grej:

Inte dyrare än pfff-brännaren och mycket bättre, en ren fröjd att använda faktiskt.

Köttet bränns alltså runtom med brännaren till en lagom oaptitlig grå färg, så här ungefär:

Och så salt å peppar på det. In i ugnen på 120 grader några timmar. Jag tog ut köttet vid 56 grader, då såg det ut så här:

Riktigt bra yta faktiskt. Efter en stunds vila, för köttet alltså, åt vi det med ugnsrostade grönsaker och aioli.

Helt vansinnigt god köttbit, men nästa gång ska jag nog låta det gå till lite högre temperatur, runt 60 kanske, det var lite för rått för min smak egentligen. Och så ska jag sätta igång tidigare så man kan använda lägre ugnstemperatur och låta det stå inne längre.

*Det här med att översätta amerikanska styckningsbitar till svenska är inte det lättaste, men jag gissar att vissa delar av vår högrev går in i den amerikanska styckningsdelen prime rib. Det ser i alla fall ut så på de styckningsscheman jag har hittat. Om någon vet bättre och kan rätta mig är jag mycket tacksam över det.