Gulasch

Ute känns det som höst och inomhus gror löken. Läge för en favorit som förtjänar att återbloggas: gulasch.

Här ovan ser vi lök i akut behov av ett användningsområde. I med kontaktlinserna (absolut bästa skyddet mot lökgråt) och sätt igång med hackandet. Det är ganska tråkigt. Eller meditativt om man ska envisas med att se allt från den ljusa sidan.


Smör i Crock-Pot. Det går lika bra med en vanlig gryta, då tar det inte riktigt lika lång tid (se receptet i länken ovan).


Lök i Crock-Pot. Massor av lök.


Samma lök några timmar senare, sent på kvällen.


På med salt, paprikapulver samt, i brist på ungersk paprika, pimenton.


Fläskkarré, ungefär lika mycket i vikt som löken (1 kg lök, 1 kg benfritt kött blev det här). Ner med karrén i pottan tillsammans med 2 dl vatten. Låt stå över natten.

Blev inte den där bilden väldigt softad för övrigt? Det var kameran som gjorde det alldeles på egen hand, inget jag hade planerat.


Och här har vi det morgonen därpå. Det är lite jobbigt att kliva upp på morgonen och känna matlukten, jag vill ju helst bara slafsa i mig alltihopa på en gång, men det är bara att stålsätta sig, snabbkyla det hela och vänta på att det ska bli kväll.


Så kommer man hem, rätt slut efter arbetsdag och träningspass, klafsar ner gulaschen i en gryta, öser på en stor burk surkål och låter alltihopa bli varmt.


Och sedan, äntligen, får man äta. Tillsammans med bröd så att man kan slurpa upp vätskan på slutet. Gott.

Nässelpizza

Jag har massor av opublicerade bilder i kameran som har blivit liggandes så länge att jag knappt kommer ihåg vad jag gjorde. Hm, köttbit? Vad kan det vara för styckdetalj? Och är det samma bit som ligger på grillen där?

Ta till exempel den här nässelpizzan.

Nässlor. Det ser jag, inga problem än så länge.

Nässlor vill man skölja. Ordentligt. Om det nu inte är så att man gillar när det knastrar mellan tänderna.


Förvälla kan vara trevligt att göra också.


Hoppsan, här har det blivit nässelpesto. Vad hade jag i den? Kan ha varit kallpressad rapsolja, mandel och västerbotten, typ så här, men jag vet inte. Det kan ju ha varit med pinjenötter, olivolja och parmesan också, typ så här. Eller med solrosfrön?

Och pizzadegen? Är det den där knådfria, eller? Det ser ut som att det ligger mozzarella där underst, men den andra osten, är det parmesan? Ser inte riktigt ut som det, den ser liksom mjukare ut.


Gräddad! Jag har ingen aning om det var gott, men det var det förmodligen.

Ägg och sparris

Bonusinlägg! Kolla vad fint det blir när man först bryner sparris och lök i en stekpanna i ugnen och sedan knäcker ner några ägg i mitten och stoppar in stekpannan i ugnen några minuter till. Receptet finns på Serious Eats.

Kladdkaka

Jag läste Lucky Peach, David Changs väldigt nördiga mattidning, och där fanns en artikel om kladdkakans utveckling från ett prisbelönt tävlingsbidrag anno 1966, via Michel Bras chocolate coulant på 80-talet och fram till mikrokladdkakan.

Naturligtvis fanns recept på mikrokladdkaka med i artikeln. Jag har aldrig tillagat kakor i mikron förut, så det var jag tvungen att prova. Om mikrokaka är gott nog för David Chang så är det gott nog för mig! (ping Annika, som är ugnslös för tillfället!)
 

Mängderna här nedan är ungefär det dubbla från ursprungsreceptet, som är tänkt till en person. En synnerligen hungrig person, kunde vi konstatera efteråt.

Två ägg


Knapp deciliter mjölk


Knapp deciliter olja 


Knapp deciliter mjöl


Dryg deciliter socker, det blev råsocker.


Halv deciliter kakao


Knapp deciliter chokladknappar


Lite vaniljpulver, lite salt


Ner i två muggar. Hade jag tänkt lite så hade jag lagt i chokladknapparna först nu, då hade jag sluppit det rätt kladdiga stöket att försöka fördela knapparna jämt. Nå, det är inte alltid man är ett geni.

In i mikron! (nej, den är inte helt ren, så ser det ut hos oss, nu går vi vidare)


Efter fyra minuter på 750 watt; nästan chokladsufflé! Sällan har det varit så underhållande att glo in i en mikro, tyvärr gick det inte att fotografera den växande smeten genom mikrodörren (jag försökte verkligen, med fullkomligt värdelöst resultat), så ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut eller testa själva.

Receptet förordar två minuter på 1000 watt för hälften av smeten (i en mugg), jag drog till med fyra minuter på 750 watt (vilket är så mycket vår mikro kan klämma ur sig) för dubbla mängden, men det blev lite övergräddat på sina ställen.


Pladoff! Med grädde till. Efter denna portion låg jag i soffan och sa mest uff, uff, nästa gång blir det ingen dubblering av mängden. Men smaken var det verkligen inget fel på.

Kanin-nuggets typ

En dag för kanske två år sedan, när vi fortfarande bodde i hus och sonen fortfarande bodde hemma, satt jag och såg på River Cottage när sonen plötsligt slet sig loss från sin dator, släntrade ner för trappan och slog sig ned i TV-soffan (en händelse så sällsynt och sensationell att det här inlägget lika gärna kunde avslutas här, men jag brukar ju blogga om mat, så vi fortsätter historien).

I det här specifika avsnittet tillagades kanin och det såg fantastiskt gott ut. Sonen blev rent förtrollad och har vid upprepade tillfällen framfört önskemål om att vi skulle laga den här rätten. Av ingen särskild anledning alls har det inte blivit av förrän nu, då sonen har flyttat hemifrån och inte var närvarande för att smaka resultatet.

Jag känner mig en aning ondskefull som inte bara tillagat rätten utan sonens medverkan utan dessutom basunerar ut det offentligt här. Å andra sidan brukar han inte läsa bloggen, så om ingen berättar för honom så kanske jag kommer undan?

Nåväl. Man börjar med en kanin. Egentligen ska det vara bakbenen av flera kaniner, men jag tog fram- och bakben från en kanin. Resten av kaninen åkte in i frysen.

Kryddor. Fänkål, korianderfrö, spiskummin, stjärnanis till vänster. Vitlök och rosmarin till höger. Mixa, mixa.

Kryddgegga.

Kryddgegga på kanin.

Och inte kunde jag hålla mig till receptet, där man konfiterar i en gryta i ugnen. Jag var tvungen att använda vår nyaste leksak, så in i vac-påse med kaninbenen tillsammans med ankfett och några schalottenlökar. Här är resultatet efter konfiteringen och nu kommer straffet för att jag inte bloggade direkt efter tillagningen; jag KOMMER INTE IHÅG varken gradtal eller tid. Kan ha varit sex timmar i 80 grader kanske?


Dags för fritering. Vänd i mjöl. Nej, det är inte vetemjöl, det som fanns i skafferiet råkade vara fullkornsdinkel.


Vänd i ägg.


Och så panko.


Här ligger de och väntar så snällt, intet ont anande.


Ner i frityroljan! Bara några minuter tar det.


Mmmm. Knaprigt. Frambenen blev faktiskt bättre än bakbenen, mörare och saftigare. Kanske skulle man konfitera lite kortare tid? Kanske gör jag det en dag när sonen kommer och hälsar på.

Potatisgratäng

Potatisgratäng, ska det va’ nåt att blogga om? Nä, kanske inte det mest originella man kan tänka sig, men häng med i alla fall.

Först har vi potatis, kanske ingen direkt överraskning? Lägg till lök, timjan, salt och peppar.

Mmmm, ost.

Ner i en aluminiumform, på med mjölk och grädde.

Mmmm, ost.

Folie runtom.

Sisådärja, varför sätta på ugnen när grillen ändå är igång? Låt stå på indirekt värme.

Av med folien på slutet, efter drygt en timme om jag kommer ihåg rätt. Låt två entrecoter göra gratängen sällskap, den såg lite ensam ut.

Tada! Potatisgratängsgrillande funkade definitivt. Det blev inte så mycket färg på toppen men det kompenserades av en trevlig grillsmak. Och entrecote är ju entrecote, inte mycket mer att säga där.

Short ribs

När man läser om sous vide är det vissa saker som återkommer om och om igen. Short ribs till exempel. Det är ett jämrans tjat om sous vide-tillagade short ribs, hur fantastiskt det är och hur man kan få det sönderfallande mört samtidigt som det är tillagat medium eller medium-rare. Jag kände mig mer eller mindre tvingad att prova.

Första stötestenen är att få tag på styckdetaljen i fråga; revben från en ko alltså. Det må vara lättillgängligt där över i Amärkat, men här är det i princip okänt. Efter lite googlande hittar jag att det förmodligen är detsamma som argentinarnas asado de tira (eller tira de asado), och det kan man hitta i Hötorgshallen hos latinamerikanarna.

Här har vi alltså kanske det som eftersöks. Eller kanske inte. Att det är fråga om samma del på djuret är jag övertygad om, men styckas amerikanska short ribs på samma sätt som argentiska asado de tiras? Om någon är mer upplyst i frågan än jag och kan sprida lite kunskap blir jag hjärtans glad.

I frysen hittar jag en halvlitersburk med oxsvansbuljong.

In i vacuumpåse  med kött och buljong.

Ner i sous viden där får de ligga 72 timmar. De recept jag har hittat har tillagat ribsen allt mellan 48 och 100 timmar. Modernist Cuisine förordar 100 timmar i 60 grader, men där gick min gräns. 72 timmar i 62 grader fick det bli.

Efter en oändlig väntan, uppskuret i bitar.

Bryn runt om.

Tillsammans med potatismos, smörkokta morötter och sås gjord på en del av buljongen.

Var det gott? Absolut, ingen tvekan om det. Var det himlastormande och världsomvälvande? Kan jag inte påstå. Kommer jag att göra det igen? Kanhända, men inte säkert.