När jag står och skär grönsaker dyker texten till Grönsaksätarsången från Klas Klättermus upp i huvudet, ni vet "Den som äter palsternackor han går inte av för hackor".
"Den som bara vill ha kött och äter sina vänner
Han blir så däst och lat och trött och får så fula tänder"
Det känns som att faktadelen är lite dåligt underbyggd men ok, äta sina vänner är inte schysst.
"Men den som äter palsternackor han går inte av för hackor.
Det finns kraft i morotssaft för den som håller stilen.
Man får så många goda vänner, blir så snäll mot dom man känner"
Argumentationen är inte helt klockrent, hur får man alla vänner? Räcker det med att inte äta upp andra? Eller är det själva grönsaksätandet som på något mystiskt sätt drar till sig folk? Med slutklämmen kommer dock höjdpunkten:
"och får väldigt fina tänder liksom krokodilen"
Ha, föll inte textförfattaren på eget grepp där? Först fick man fula tänder om man äter kött. Och sedan får man väldigt fina tänder som krokodilen, värre karnivor får man väl leta efter, om man äter grönsaker. Nä, där får retoriken allt byggas på lite bättre innan jag blir övertygad.
Trots detta klena resonemang blir det en vegetarisk middag ikväll.
Några tärnade potatisar, morötter, palsternackor och lökar får fräsa en stund i lite rapsolja. På med buljong. En halv deciliter röda linser får följa med också, så var det slut på den förpackningen. Koka, ner med färsk timjan och salvia på slutet. Toppa med fetaost.
En överbliven brödbit skivas och stoppas in i ugnen under grill några minuter, gnugga med en vitlök, lägg på lite tomat-tapenade.
2 kommentarer:
Om vi håller på tillräckligt länge får vi ihop en sabeltandad tiger som åt små oskyldiga landdjur som potatischips innan den blev vegan ;)!
Man skulle ha velat vara med vid eventuell diskussion när texten författades. - Men krokodilen äter ju kött? - Äsch, det är ju bara en barnsång, de kommer inte att märka någonting.
Men det kanske fanns någon logik där bakom, jag har bara inte upptäckt den :)
Skicka en kommentar