Jag för ett ständigt krig mot snöbären som kantar vår trädgård på tre av fyra sidor.
"Här går gränsen och ni håller er bakom den" säger jag, "inte ett steg längre, för då tar jag till ÅTGÄRDER!"
Lyssnar snöbären? Icke. De skickar ut sina gerillasoldater till rottrådar och sticker upp sina fula trynen överallt där de inte hör hemma. Då blir det till att ta i med hårdhandskarna och dra bort dem. Det går nämligen inte att bara klippa av dem och tro att allt är frid och fröjd för då skickar de, likt en växtlighetens hydra, upp minst två spröt istället. De måste grävas upp och dras bort med rötterna. Och rötterna sitter hårt.
Jag låter förmodligen som kapten Haddock där jag står och sliter. "För bövelen, ge upp! Jag kommer inte att ge mig, det är lika bra att du släpper taget! Anfäkta och anamma! Förgrymmade roteländen! Men lossna då!!!"
Vårkragar och annan växtlighet yr när jag hackar upp rötterna. "Kanske vi kan ha något grönt kvar?" undrar mannen lite försynt. "Collateral damage" muttrar jag. Vårkragar kan man ändå inte äta och är därmed, enligt min världssyn, rena rama snyltgäster.
Snöbären försöker smyga sig upp i hallonlandet och i vinbärsbuskarna i hopp om att inte synas. "Nejdå, vi är inte snöbär, vi hör till den här bärbusken, strunta i oss". Men mig lurar de inte. Jag ser dem allt.
Och nu är jag redo för ytterligare en dust. Passa er buskjäklar! Försök inte krypa in i mina odlingbäddar, nu ska ni BORT!
6 kommentarer:
Lycka till!
Tack, det behövs. Jag känner mig lite mör i musklerna efter dagens närkamper :)
Lycka till i jakten på de förskräckliga, det går att bli av med dem om man inte ger upp.
Har själv kämpat med sånt och det lyckades till sist! Håll ut bara!
Jo, det går faktiskt åt rätt håll. När vi flyttade till vårt hus för några år sedan slet vi som djur i trädgården, förra ägaren hade förmodligen helt tappat intresset och det var igenväxt överallt. Nu är det inte lika eländigt.
Snöbären försöker ju med nya attacker varje år men nu när vi dragit bort en hel del rötter som letat sig in på fel ställen är det inte lika mycket längre. Tack och lov.
Fast motion får man, man får se det positiva i det hela :)
Åhåååå... Slösurfade lite för att få läsa lite om andras kamp mot snöbär, alltid trevligt att veta att man inte är ensam. Vår enda buske (som väl iofs kunde räknas som fyra) är snart helt utrotad för alltid. Hoppas jag. :-)
Jag säger detsamma! Trevligt att se att man inte är ensam :)
Skicka en kommentar