Randig fiskpaté

Nä, hörni, nu har det blivit sådär igen. Jag har en massa bilder på mat vi lagat, och jag vet knappt vad det är. Jag känner att jag ger upp innan jag ens börjat, det kommer inte att bli några blogginlägg av det. Men den här godbiten kan jag inte undanhålla er, mest för att det blev så förbaskat snyggt.

Receptet kommer från boken Terrine, som jag inte vet om jag vill rekommendera. Vissa recept har har blivit sådär, oxsvansterrinen till exempel, receptet såg så lovande ut men resultatet liknade mest något som familjen Bruun tillagat, uppvärmd som gryta var den dock inte så dum. Måttangivelserna är ofta svajiga, saltmängd anges aldrig, bara “season with salt and pepper”, jag tycker att det är lite oschysst mot den som kanske inte vet hur mycket salt som är lagom i en kött- eller fisksmet. Grönsaker anges ofta i antal istället för i volym eller vikt, 1 morot? jaha, stor eller liten? Om man är van paté-makare och känner sig säker nog att ändra recepten när något verkar konstigt innehåller boken många roliga idéer, men för verkligt tillförlitliga recept på patéer vill jag hellre rekommendera Michael Ruhlmans Charcuterie, då får man dessutom en massa annat trevligt på köpet, till exempel det bästa receptet på konfiterade anklår.

Men som sagt, det här var en fullträff, snyggare paté har jag nog aldrig lagat. Och god var den också.

	Grillad paprika, förvälld morot, förvälld squash. Den här mängden var för övrigt för mycket.
	Lax, grädde, creme fraiche och ägg som ska bli gucka.
	Rosa fiskgucka.
	Kolja, grädde, creme fraiche, ägg och citrongräs som ska bli gucka.
	Vit fiskgucka i form.
	Lite grönsaker på.
	Rökt lax.
	Gucka.
	Grönsaker.
	Rosa fiskgucka. Ni fattar, man varvar alltihop tills det är fullt i formen.
	Paketera.
	In i ugnen. Har ingen bra form att använda till vattenbad, så det struntade jag i.
	Färdigt!
	Jamen kolla då, är det inte snyggt?!
	Va, va!? Trots att bilden är tagen med mobiltelefon går det ju inte att undgå att se hur fantastiskt tjusigt det blev. Klart bästa receptet vi testat från den boken.

Gulasch

Ute känns det som höst och inomhus gror löken. Läge för en favorit som förtjänar att återbloggas: gulasch.

Här ovan ser vi lök i akut behov av ett användningsområde. I med kontaktlinserna (absolut bästa skyddet mot lökgråt) och sätt igång med hackandet. Det är ganska tråkigt. Eller meditativt om man ska envisas med att se allt från den ljusa sidan.


Smör i Crock-Pot. Det går lika bra med en vanlig gryta, då tar det inte riktigt lika lång tid (se receptet i länken ovan).


Lök i Crock-Pot. Massor av lök.


Samma lök några timmar senare, sent på kvällen.


På med salt, paprikapulver samt, i brist på ungersk paprika, pimenton.


Fläskkarré, ungefär lika mycket i vikt som löken (1 kg lök, 1 kg benfritt kött blev det här). Ner med karrén i pottan tillsammans med 2 dl vatten. Låt stå över natten.

Blev inte den där bilden väldigt softad för övrigt? Det var kameran som gjorde det alldeles på egen hand, inget jag hade planerat.


Och här har vi det morgonen därpå. Det är lite jobbigt att kliva upp på morgonen och känna matlukten, jag vill ju helst bara slafsa i mig alltihopa på en gång, men det är bara att stålsätta sig, snabbkyla det hela och vänta på att det ska bli kväll.


Så kommer man hem, rätt slut efter arbetsdag och träningspass, klafsar ner gulaschen i en gryta, öser på en stor burk surkål och låter alltihopa bli varmt.


Och sedan, äntligen, får man äta. Tillsammans med bröd så att man kan slurpa upp vätskan på slutet. Gott.

Nässelpizza

Jag har massor av opublicerade bilder i kameran som har blivit liggandes så länge att jag knappt kommer ihåg vad jag gjorde. Hm, köttbit? Vad kan det vara för styckdetalj? Och är det samma bit som ligger på grillen där?

Ta till exempel den här nässelpizzan.

Nässlor. Det ser jag, inga problem än så länge.

Nässlor vill man skölja. Ordentligt. Om det nu inte är så att man gillar när det knastrar mellan tänderna.


Förvälla kan vara trevligt att göra också.


Hoppsan, här har det blivit nässelpesto. Vad hade jag i den? Kan ha varit kallpressad rapsolja, mandel och västerbotten, typ så här, men jag vet inte. Det kan ju ha varit med pinjenötter, olivolja och parmesan också, typ så här. Eller med solrosfrön?

Och pizzadegen? Är det den där knådfria, eller? Det ser ut som att det ligger mozzarella där underst, men den andra osten, är det parmesan? Ser inte riktigt ut som det, den ser liksom mjukare ut.


Gräddad! Jag har ingen aning om det var gott, men det var det förmodligen.

Ägg och sparris

Bonusinlägg! Kolla vad fint det blir när man först bryner sparris och lök i en stekpanna i ugnen och sedan knäcker ner några ägg i mitten och stoppar in stekpannan i ugnen några minuter till. Receptet finns på Serious Eats.

Kladdkaka

Jag läste Lucky Peach, David Changs väldigt nördiga mattidning, och där fanns en artikel om kladdkakans utveckling från ett prisbelönt tävlingsbidrag anno 1966, via Michel Bras chocolate coulant på 80-talet och fram till mikrokladdkakan.

Naturligtvis fanns recept på mikrokladdkaka med i artikeln. Jag har aldrig tillagat kakor i mikron förut, så det var jag tvungen att prova. Om mikrokaka är gott nog för David Chang så är det gott nog för mig! (ping Annika, som är ugnslös för tillfället!)
 

Mängderna här nedan är ungefär det dubbla från ursprungsreceptet, som är tänkt till en person. En synnerligen hungrig person, kunde vi konstatera efteråt.

Två ägg


Knapp deciliter mjölk


Knapp deciliter olja 


Knapp deciliter mjöl


Dryg deciliter socker, det blev råsocker.


Halv deciliter kakao


Knapp deciliter chokladknappar


Lite vaniljpulver, lite salt


Ner i två muggar. Hade jag tänkt lite så hade jag lagt i chokladknapparna först nu, då hade jag sluppit det rätt kladdiga stöket att försöka fördela knapparna jämt. Nå, det är inte alltid man är ett geni.

In i mikron! (nej, den är inte helt ren, så ser det ut hos oss, nu går vi vidare)


Efter fyra minuter på 750 watt; nästan chokladsufflé! Sällan har det varit så underhållande att glo in i en mikro, tyvärr gick det inte att fotografera den växande smeten genom mikrodörren (jag försökte verkligen, med fullkomligt värdelöst resultat), så ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut eller testa själva.

Receptet förordar två minuter på 1000 watt för hälften av smeten (i en mugg), jag drog till med fyra minuter på 750 watt (vilket är så mycket vår mikro kan klämma ur sig) för dubbla mängden, men det blev lite övergräddat på sina ställen.


Pladoff! Med grädde till. Efter denna portion låg jag i soffan och sa mest uff, uff, nästa gång blir det ingen dubblering av mängden. Men smaken var det verkligen inget fel på.

Kanin-nuggets typ

En dag för kanske två år sedan, när vi fortfarande bodde i hus och sonen fortfarande bodde hemma, satt jag och såg på River Cottage när sonen plötsligt slet sig loss från sin dator, släntrade ner för trappan och slog sig ned i TV-soffan (en händelse så sällsynt och sensationell att det här inlägget lika gärna kunde avslutas här, men jag brukar ju blogga om mat, så vi fortsätter historien).

I det här specifika avsnittet tillagades kanin och det såg fantastiskt gott ut. Sonen blev rent förtrollad och har vid upprepade tillfällen framfört önskemål om att vi skulle laga den här rätten. Av ingen särskild anledning alls har det inte blivit av förrän nu, då sonen har flyttat hemifrån och inte var närvarande för att smaka resultatet.

Jag känner mig en aning ondskefull som inte bara tillagat rätten utan sonens medverkan utan dessutom basunerar ut det offentligt här. Å andra sidan brukar han inte läsa bloggen, så om ingen berättar för honom så kanske jag kommer undan?

Nåväl. Man börjar med en kanin. Egentligen ska det vara bakbenen av flera kaniner, men jag tog fram- och bakben från en kanin. Resten av kaninen åkte in i frysen.

Kryddor. Fänkål, korianderfrö, spiskummin, stjärnanis till vänster. Vitlök och rosmarin till höger. Mixa, mixa.

Kryddgegga.

Kryddgegga på kanin.

Och inte kunde jag hålla mig till receptet, där man konfiterar i en gryta i ugnen. Jag var tvungen att använda vår nyaste leksak, så in i vac-påse med kaninbenen tillsammans med ankfett och några schalottenlökar. Här är resultatet efter konfiteringen och nu kommer straffet för att jag inte bloggade direkt efter tillagningen; jag KOMMER INTE IHÅG varken gradtal eller tid. Kan ha varit sex timmar i 80 grader kanske?


Dags för fritering. Vänd i mjöl. Nej, det är inte vetemjöl, det som fanns i skafferiet råkade vara fullkornsdinkel.


Vänd i ägg.


Och så panko.


Här ligger de och väntar så snällt, intet ont anande.


Ner i frityroljan! Bara några minuter tar det.


Mmmm. Knaprigt. Frambenen blev faktiskt bättre än bakbenen, mörare och saftigare. Kanske skulle man konfitera lite kortare tid? Kanske gör jag det en dag när sonen kommer och hälsar på.