Lamm i röken

Vad vore en långhelg utan rök? Inte mycket att tala om faktiskt. Kanske att jag överdrev det hela en pytteliten aning den här helgen, men när man sätter fart på sin Bullet är det lika bra att fylla den.

Här har vi fyra lammhjärtan i förgrunden, sedan ett halvt kalvhjärta, en liten lammstek, en lammlägg och ett stycke lammrygg. Precis lagom om man ska föda en mindre bataljon! Eller tre personer. Eller kanske lite mycket för tre personer.

Det fanns dock en anledning till detta köttöverflöd; jag ville testa om de olika styckningsdelarna av lammet skulle ge olika resultat med samma behandling i röken. Hjärtana fick åka med bara för att det blir så gott.

Först en saltlagsbehandling över natten. Femprocentig saltlag, en näve krossad svartpeppar och ett gäng lagerblad.

Dagen efter, just innan rökdags, kladdades läggen, steken och ryggen in med en kryddpasta med dijonsenap, muskovadosocker, olja, paprika, chili, vitlök och oregano. Receptet kommer från Serious Barbecue som jag just köpt och som bäst håller på att drägla mig igenom.

In i lammhjärtana tryckte jag en mixad blandning av rosmarin, salvia, vitlök och olivolja. Kalvhjärtat fick klara sig som det var.

Rökdags! Mannen lyfter på locket till vår trogna Weber Smokey Mountain Cooker för att lassa på köttet.

 

 

 

 

 

 

På gallret längst ner fick de större lammbitarna ligga eftersom de kräver längre tid.

Hjärtana på gallret ovanpå.

Hjärtan efter knappt 2,5 timmar, temperaturen låg mellan 100 och 120 i röken under tden. Är de inte vackra? Kalvhjärtat har jag nallat en bit av. Var ju tvungen att testa om det var färdigt. Och sedan var jag tvungen att testa en bit till för att vara riktigt säker.

Hjärtan blir makalöst gott i röken, saftigt och mört och så den underbara röksmaken.

  

Resten av köttet fick ligga i röken ungefär fyra timmar, på slutet fick de lite glaze av honung, vinäger och citron.

Sedan blev det inte mer bilder, för där tog batteriet i kameran slut, men vi åt köttet skuret i skivor i pitabröd med sallad och bbq-sås.

Och hur utföll experimentet? Kanske att lammläggen blev aningens saftigare än de övriga bitarna, men det var verkligen på håret. Så nästa gång vet jag att det spelar ingen roll vilken styckningsdel jag tar.

Midsommarlax

Glad midsommar på er allihop så här i efterskott! Midsommarafton firade mannen och jag hemma för oss själva i en folktom villaförort. Bortsett från någon av grannarna som också var hemma och som envisades med att köra en trimmer just när vi skulle äta på verandan.

Laxen röktes i den trogna Bulleten, såsen var en repris, sparrisen lättkokt och färskpotatisen så perfekt kokt att jag nästan blev tårögd (kokad på gränsen till färdig, sedan fick den stå och ånga några minuter). På det hela en lyckad middag, trots grannens något okonventionella idéer om lämpliga tidpunkter för trädgårdsskötsel.

Nåt åt hollandaise-hållet

Den här helgen har jag spenderat helt på egen hand; mannen cyklade runt nån sjö och sonen har befunnit sig på ett evighetslångt lan-party hela veckan. Jag hade alltså ingen annan att ta hänsyn till när det gäller maten.

Så vad var jag sugen på? Något lätt bara. En sallad kanske, lite tjejigt sådär. Eller fisk. Tog en tur runt Hötorgshallen och så låg den där köttbiten där och ropade på mig; fint marmorerad, tre-fyra centimeter tjock, inte alltför stor (med tanke på att det bara var till mig). Lika bra att kapitulera, jag är ju en köttkvinna. Och så gav det mig tillfälle att demonstrera min nyvunna såsfärdighet.

Jag ger mig glatt itu med i princip vilken matlagning som helst. Nejdå, utropar jag glatt, det är inte svårt, det är bara lite pyssligt. Inte svårt alls! Bearnaise och hollandaise har dock varit min stötesten, jag har försökt och försökt, testat recept som varit “garanterat framgångsrika” och misslyckats gång på gång, bara jag tittat på de jämrans såserna har de skurit sig.

Men nu har jag brutit igenom vallen, skådat ljuset, nått nirvana! Tack vare Michael Ruhlman och hans bok Ratio. Jag har förstått att jag förmodligen haft för lite vätska och nu när jag vet det har jag faktiskt lyckats om och om igen. Igår blev det ännu en emulsifierad smörsås, den här gången med chipotle (med inspiration från ovan nämnda bok, finns en liknande sås där) som tillbehör till köttet.

	Här den fina köttbiten ingnuggad med salt och peppar. Bilden ger den inte riktigt rättvisa, den var finare marmorerad än vad som syns här.
	Bryn på båda sidor i hög värme, sedan in i ugnen på 70 grader och vänta på att temperaturen går upp till 56 grader (jag vill ha det rosa, inte all för rött)
	Över till såsen. Här har vi en äggula, 1,5 msk vin, lite finhackad lök samt en finhackad chipotle med adobo-sås. Minst lika mycket vätska som äggula.
	Vispa på svag värme (eller i vattenbad, jag har induktionshäll och kan reglera värmen hyfsat bra så jag struntar i vattenbadet) tills äggulan är fluffig och puffig och nästan tillagad men inte äggröra. 85 grader typ.
	85 gram smält smör i en ytte-pytte-liten panna. Här är det lite dåligt med bilder för det är inte läge att fippla med kamera när man vispar i smöret. Först lite, lite i taget, sedan mer, som en majonnäs. Jag bryr mig inte om att filtrerera bort bottensatsen. I med allt bara.
	Tada! Färdig sås. Har inte spruckit! Jag är bäst i världen! Smaka av med lite salt.
	Och den färdiga middagen som skulle ha gjort Annika Dahlqvist stolt, knappt en kolhydrat i sikte. Okej, morötterna då. Finfina späda morötter från Årstiderna-lådan, lätt kokta. Lite salladsblad i bakgrunden.

Chipotle i såsen var riktigt bra, lite styrka men inte så att det tog överhanden. Det blev så bra att jag till slut tryckte i mig all sås som fanns (sådärja, nu har jag outat mig som smörfetischist också). Kommer definitivt att göra sån sås igen.

Quesadillas

Bara jag till middag idag (med katterna som åskådare). Det får bli snabbmat av bästa sorten.

	Gick förbi La Neta på hemvägen och köpte med en förpackning tortillas.
	Ost på.
	Strimlad salladslök.
	Chipotle i adobo-sås. Lyckades med konststycket att INTE peta med fingrarna på olämpliga ställen (typ ögon) efter att ha hackat chipotlesarna.
	Lite mer ost kan aldrig skada.
	En till tortilla som lock ovanpå.
	Ner i stekpannan på ganska hög värme.
	Andra sidan också tills osten smält.
	Gott.

Och nu blir det reklam.

Har just varit på en tapas-provning via Spot and Tell, som arrangerar provsmakningar för folk som rapporterar om det via sociala medier.

Jag brukar medvetet hålla mig undan från produktplaceringar på bloggen (jodå, det händer faktiskt att även en liten obskyr bloggare som jag blir erbjuden smakprover av dittan och tävlingar om dattan, oftast gäller det produkter jag ALDRIG skulle köpa och då är det inte så svårt att tacka nej) och jag brukar hävda att jag håller mig för god för sån där gratis marknadsföring.

Men ikväll inser jag att allt som behövs för att köpa mig är gratis mat, lite vin, trevligt sällskap samt en goodie-bag ;). Tror det där trevliga sällskapet var en bidragande faktor till min välvillighet. Kanske vinet också. Dessutom var Ridderheims-tapasen bra. Det var, för det mesta, bra kryddat och en del av dem var det ordentligt tryck i (läs chili). Det gillar vi. Tummen upp för att de vågar satsa på färdigmat som inte är slätstruken!