Sparrispizza med vaktelägg

Jag har förmodligen varit en ekorre i ett tidigare liv, det har vi konstaterat förut, och är det inte matlager inför kommande fimbulvintrar jag bunkrar så är det recept.

I vissa fall är det otaliga varianter av samma maträtt som jag sparar på. Pizza till exempel. Jag har visserligen redan för länge sedan utropat en favorit, det hindrar inte att jag ändå måste prova alla andra lovande varianter i hopp om att hitta den PERFEKTA pizzan.

Nyligen ramlade jag över denna sparrispizza som var så vacker på bild att jag blev tvungen att tillaga den så fort som möjligt. Det är ett recept från Jim Lahey, han med det knådfria brödet, som numera driver pizzeria. Följ gärna länken från själva pizzareceptet till degreceptet och titta på videon, jag tyckte den var bra.

Hoprörd pizzadeg, modell knådfri, bara röra ihop ingredienserna och inget mer. Jag ökade på jästen lite eftersom jag inte hade några 18 timmar för jäsning, allt som allt blev det 500 g helt normalt vetemjöl, typ 12 g jäst (fjärdedels paket), knapp matsked salt och 3,5 dl vatten.

Pizzadeg efter åtta timmar ungefär. Den ser väldigt blöt ut, men det var inte så farligt.

Rulla, rulla, liten bulle. Fyra pizzor räcker degen till.

En utsträckt bulle. Undvik att platta ut kanten, det ska finnas jäsbubblor kvar där så att den kan puffa upp under gräddningen.

Utsträckt pizzabulle med parmesan och Reblochon. Jag gav redan i förväg upp hoppet om att hitta den Saint Nectaire som receptet föreskriver, utan sökte istället fram att den liknar den mer lättfunna Reblochon, så det fick det bli. Receptets ostmängd var för övrigt ganska snålt tilltagen tyckte vi och ökade på mängden på den andra pizzan, den som inte förevigades.

På med snortunt hyvlad sparris och skjuts in i ugnen där den uppvärmda pizzastenen väntade. Högsta möjliga temperatur.

Jag försökte ta kort på pizzan i ugnen, men kombinationen av dålig köksbelysning och skamligt skitig ugnslucka gjorde att resultatet mer liknade bisarr nonfigurativ konst. Jag besparar er den upplevelsen.

Efter några minuter i ugnen får pizzan komma ut tillfälligt för att få den sista, avslutande touchen:

Vaktelägg. In i ugnen en kort stund igen tills äggvitorna satt sig en aning.

Det slutliga resultatet som verkligen blev riktigt bra, trots den usla ugnens oförmåga att hålla hög temperatur. Knaprig deg med puffig kant, sparris tillsammans med rinnande äggula. Lite flingsalt ovanpå. En pizza värd att minnas. Kanske lika bra som den gamla favoriten.