Grönkålspaj

En googling på grönkålspaj i kombination med valnötter ger just idag cirka 6340 träffar. Efter det här inlägget har publicerats lär det vara 6341. Förmodligen innehåller ett flertalet träffar någon form av recept och med stor sannolikhet är de flesta av dessa om inte identiska så snarlika. Vad världen behöver är alltså inte ännu ett recept på grönkålspaj (möjligtvis love, sweet love), jag hänvisar istället till detta och koncentrerar mig på detaljerna.

Jag gillar att ha kesella i pajdegen. Jag vet att det uppfattas som hädelse i vissa kretsar men jag framhärdar. Det blir knaprigt och trevligt och degen får en lite annan smak som jag gillar. Den här gången festade jag till ordentligt och slängde ner linfrön också.

Purjolök.

Grönkålen såldes för 1 kr/kg. Löjligt billigt. Jag pressade in så mycket kål som var möjligt i en stackars liten påse som gick sönder här och där medan mannen formligen hoppade av otålighet bredvid (Är du inte fäääärdig snart?!?). Drygt ett kilo blev det varav detta utgör en fjärdedel. Resten ligger i frysen. Det hade blivit mer om inte vissa varit så negativt inställda till att stå stilla i mer än fem sekunder i en livsmedelsbutik.

I somras, på Smaklust, inhandlade jag en trevlig jämtländsk kittost. Häromdagen grävde jag fram nämnda ostbit från kylskåpets innersta skrymslen (det finns en anledning till varför den här bloggen heter just Längst in i skafferiet, saker har en benägenhet att gömma sig längst in, kanske för att undgå att ätas upp). Den såg inte så aptitlig ut, men jag lät mig inte skrämmas utan skalade av en centimeter på varje sida och tog en smakbit. Fullt ätbar! Förmodligen har jag skapat min egna källarlagrade getost och nu får den åka ner i en paj, synd och skam.

I mejeridisken i grannförortens butiker står långa rader av burkar med peyniri, ganska likt fetaost. Det finns minst tio sorter och förmodligen skiljer de sig åt på något sätt (olika fetthalter åtminstone, så mycket kan jag utläsa). Varje gång jag ska köpa en burk står jag där och stirrar som ett fån med handen trevandes mellan de olika sorterna. Vilken köpte jag förra gången? Vad tyckte jag då? Det verkar inte spela någon roll, alla funkar bra.

Grönkål, purjolök, ost och valnötter i det förgräddade pajskalet.

Och så äggstanning, en del ägg och två delar vätska (4 ägg = 1,5 dl + 3 dl gräddmjölk). Tyvärr visade det sig att min lagning av ett hål i det förgräddade skalet inte lyckades och en del av äggstanningen hamnade i botten av ugnen. Har jag nämnt att jag är tacksam för pyrolysrengöring? Försiktig gräddning i 150 grader.

Knaprigt, mjukt, ostigt, nötigt. Lite kål-morot-äpple-pepparrot med vinägrett, några skivor gravat och kallrökt reninannlår, införskaffat på Bondens matbod och saken är biff.

En dag att minnas …

… och ett ögonblick värt att dokumentera.

Dagens gormeh sabzi var god, som alltid, men det har jag bloggat om förut så det hastar jag snabbt förbi.

Inte heller det faktum att jag var så präktigt husmoderlig att jag gjorde i ordning grytan igår kväll förtjänar någon längre utläggning.

Det som är värt att dokumentera idag är det faktum att rotsakslådan i kylskåpet är TOM. För första gången i världshistorien ligger vi i fas med leveranserna från Årstiderna.

Visst, i lådan ovanför, där vi förvarar vanliga grönsaker (som inte är rotsaker), ligger det en bit ingefära, en bit pepparrot samt några chilisar, men jag tycker inte att de räknas. Idag är dagen då vi lyckades göra helt slut på grönsakerna innan veckans leverans kom.

Ankfrossa

Två tinade ankor i kombination med en inställd middag medförde att vi har livnärt oss på anka i olika former den senaste veckan. Inget jag klagar över direkt.

Först var det ankkorv på brösten (plus två extra bröst som jag köpte för att salta och torka, vilket jag i min oändliga lathet inte kom mig för) vilket blev både middag och lunch.

Låren konfiterades, och jag måste säga att det var de bästa konfiterade anklår jag tillagat, kryddat med ingefära, apelsinzest, stjärnanis och kanel, recept från Charcuterie. Fullkomligt lysande. Det blev två middagar eftersom sonen är tillfälligt utflugen och vi alltså bara är två personer hemma.

Sedan gjorde vi frikadeller av en klatt överbliven korvsmet och åt tillsammans med pasta och smörfrästa champinjoner.

Och till sist gjorde jag fina raviolis på resterna.

Sisådär tre liter ankskrov, kokade för att rendera fettet …

… blev till drygt en liter plockat ankkött.

Eftersom jag var så nöjd med konfitkryddningen fortsatte jag lite på samma spår; stjärnanis, kanel, en kakaoböna, kardemmumma.

Kött, en rejäl klatt ankfett, några kryddmått av den mortlade kryddblandningen samt salt och peppar …

… blir till köttmos efter svag uppvärmning och rejäl omrörning. Ankrillette antar jag att det kan kategoriseras som.

Raviolitillverkning.

Serverades med lite ankbuljong till förrätt. Strålande gott.

Och nu har vi tre burkar ankrillette i kylen, två påsar korv i frysen, renderat fett samt lite ankbuljong kvar. De där ankorna är nästan som Särimner.

Snaps

Nu går det inte att undvika längre, julen är definitivt i antågande.

I helgen rev vi av årets första julmarknad i Färna, igår var det glöggpremiär hemma hos Husmodern, som ordnade en trevlig glöggprovning, och idag gjorde jag årets julsnapsar.

Till vänster den traditionsenliga vaniljsnapsen, den kan vi inte vara utan. I år fick vaniljstängerna och kryddnejlikorna sällskap av en nypa kardemummakärnor.

I mitten en halv flaska brännvin och massor av svarta vinbär från frysen. Den varianten har jag inte gjort förut, det blir intressant.

Och till höger ett experiment; jag var på väg att slänga en förpackning Yogi-te (te och te förresten, det är inget te, bara kryddor: ingefära, kanel, fänkål, anis och lite annat), som sakta tynat bort mot total smaklöshet på en undanskymd plats i skafferiet, när jag kom på att det eventuellt kunde passa som kryddblandning för snaps. Så i stället för att åka ner i komposten fick det åka ner i en halv flaska brännvin tillsammans med en gnutta honung. Kanske blir det bra och kanske blir det fullkomligt odrickbart, det får visa sig om några veckor.

Vildsvin ännu en gång

Jag förstår att ni legat sömnlösa och grubblat över vad som hände med den överblivna vildsvinsteken. Och jag vill ju inte orsaka att ni går utmattade genom tillvaron så jag ska inte hålla er på sträckbänken längre; det blev bibimbap av det hela. Typ bibimbap i alla fall.

Först lägger man upp allt snyggt och prydligt. Ris underst, nåt slags namulaktigt på morot, vitkål och polkabeta (grovrivet, blancherat och smaksatt med risvinäger, salt och sesamolja), hårdstekt vildsvin smaksatt med soya och doenjang (koreansk miso kan man nog säga), ett ägg samt sås på gochujang (fermenterad chilipasta), doenjang och risvinäger. Ser rätt tjusigt ut, va? Inte länge till.

Sedan geggar man nämligen ihop alltihop. Kanske ser ut som barnmat men det är mycket delikat. Ägget måste vara löst stekt så att det geggar ihop sig med riset och det andra och det blir mjukt och fylligt och äggigt och såsen är lagom stark och man kan sleva i sig ungefär hur mycket som helst. Smaskigt värre.

Vildsvin igen

Mannen var krasslig och hemma halvt sjuk/halvt jobbandes idag, så han fick stå för matlagningen. Vad? Synd om honom? Ansträngande när han var sjuk? Kontemplera över arbetsinsatsen innan ni ömkar för mycket:

1. Kvällen innan läggs en stelfrusen vildsvinstek i tioprocentig saltlag. Förutom att steken får lite sälta tinar det dessutom snabbare.

2. På morgonen: krydda steken runt om och in i ugnen på högst 80 grader. När steken börjar närma sig runt 60 grader i innertemperatur dras ugnstemperaturen ner på 60. Och där får den stå tills det är dags att äta.

3. Här kommer den jobbigaste delen: den brässerade vitkålen. Den behöver nämligen strimlas, kan säkert ta en minut eller två. Fräs i en gryta, sedan ner med skivat äpple, kryddor, lite vitt vin och lite buljong (med betoning på lite). Låt puttra sakta tills det är dags att äta.

Lät det jobbigt? Tror inte det. Det som är jobbigt är att vi nu har 750 g tillagad vildsvinstek och jag behöver komma på vad vi ska använda det till. Pastasås? I gratäng? Pytt? Knaperstekt till nudlar? I soppa? Det är så svårt att bestämma sig.

Galette

Eftersom jag är, jag vet inte vad, konservativ och bakåtsträvande? hälsofascist? trångsynt? är pannkakor* ingen riktig middagsmat för mig. Det är efterrätt som gärna serveras i kombination med soppa, även när det gäller trevliga och matiga Bretagnska galetter på bovete som de här (receptet finns under länken).

Därför blev det idag först en squash- och purjolökssoppa med lite sherry och en slatt creme fraiche som dock inte fastnade på bild. Sedan måltidens höjdpunkt: galette med kylskåpsrensning. Schysst kylskåpsrensning.

Först en fikonkompott på torkade fikon och portvin.

Sedan färska fikon inkokta i portvin, rött vin och fikonvinäger.

Lägg till det chevre samt rostade valnötter i en galette och vi är hemma. En fullkomligt lysande kombo.

*alla som är uppväxta på rätt sida av gränsen till Norrbotten vet naturligtvis att pannkakor är det man lagar i ugnen, plättar respektive småplättar lagas uppe på spisen. Men vi måste tänka på de stackars sörlänningarna som blir alldeles begreppsförvirrade. Vi kan ju hantera det och därför faller jag till föga för detta onaturliga språkbruk.