Hoegaarden rosée

Ett veteöl smaksatt med hallon som dels får betyget "Köp något annat. Vad som helst faktiskt." dels "en balanserad hallonsmak utan alltför hög sötma gör mig glad" måste bara testas, det går inte att motstå.

Jag smög ner en ensam rosa burk i min korg tillsammans med några respektabla, halvdyra viner (så att kassören skulle förstå att jag egentligen har smak men minsann är öppen för att testa det mesta ;)) när jag ändå var på Systembolaget för att fylla på förråden.

Det är verkligen rosa. Ser ut som grumlig läsk. Luktar veteöl. Fast sött.

Tar en första klunk, tja, det var väl inte så pjåkigt. Inte så sött som man skulle kunna tro. Hallonen finns där, helt klart.

En klunk till. Nej, förresten, detta är ju alldeles olidligt klibbigt.

Eller vänta, det kan nog funka iskallt en riktigt varm dag, bara man har nåt salt att äta till.

Eller inte. Eller kanske ändå. Sådär höll det på tills glaset var tomt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det slank ner lätt på ett trevligt sätt eller om det var vämjeligt, även om jag lutar svagt åt det senare.

Och jag förstår varför burken bara är 25 centiliter, det är nämligen så mycket man klarar av. Mer än så skulle vara fullkomligt överväldigande.

Fast på tal om konstig veteöl så tyckte jag nog att Kronenbourg 1664 Blanc var värre, fast det kan ju ha varit chockfaktorn som gjorde det, i Hoegaarden-fallet var jag ändå beredd på vad jag skulle dricka. "Inslag av citroner och koriander", jomen, det kan ju vara trevligt, tänkte jag. Vid första klunken insåg jag att det inte bara var ett sätt att beskriva smaken, det VAR verkligen citrus och koriander i ölen, bokstavligen. Huvaligen.

PS/ Om någon undrat över var jag hållit hus den senaste tiden så har jag jobbat lite mer än vad som är hälsosamt och inte haft varken ork, tid eller lust till bloggande. Men nu är det över för den här gången. Tror jag.

Freekeh

Så har jag shoppat okända, ätbara saker igen, det är ju trots allt en av mina favoritsysselsättningar.

Den här gången blev det freekeh, vete som skördas tidigt och sedan rostas, traditionellt görs det genom att man eldar de hela, skördade vetestråna en kort stund så att agn och strån försvinner. Fast min freekeh är antagligen industriellt framställd och har förmodligen inte varit i närheten av någon som helst eld.

Till skillnad från tidigare shoppingfynd fanns här både engelsk översättning och recept på paketet, rena rama barnleken. Knappt nån sport alls. Jag hittade en del recept när jag googlade, men som ett första försök använde vi paketreceptet.

Blötlägg (här går källorna isär, i vissa recept ska det blötläggas över natten, i andra inte alls).

Häll av och fräs i olja eller smör.

Häll på buljong. (steg ett var egentligen att koka buljongen på kyckling) Koka sakta.

Tjugo minuter senare. Var det kanske för mycket buljong, eller?

Rosta pinje- och cashewnötter i torr stekpanna. Receptet föreskrev mandel och pinjenötter, men jag orkade inte skålla mandeln så det fick bli cashew istället.

Trettio minuter senare. Klart! (ok, jag fuskade lite och hällde av buljongen som var kvar)

Rensat kött från ett halvdant fileat kycklingskrov som buljongen kokades på. Frästes upp med lite kryddor.

Och så slutresultat vilket blev tre nyanser av brunt, en av mina specialiteter :).

Freekehn var tuggig och hade rätt mycket smak (nötigt? mja, som bulgur fast mycket mer kanske man kan säga), föll mig helt klart på läppen. Jag kommer definitivt att köpa det här igen. Kanske i storpack till och med.

Hmmm

Om man stuvar potatis och sedan vänder ner förvälld röd grönkål, då blir stuvningen lila. Jag har inte bestämt mig än för om det är piffigt eller oaptitligt.

 

*jag vet, det är jättekonstigt, men det är verkligen grönkål, fast den är rödlila, det mesta av det röda försvinner vid tillagning

Vitkål och annat

Jag hittade yttepytte söta små papadams på Taj Mahal idag, faktiskt inte större än drygt fyra centimeter tvärs över. Jeera stod det på en liten fastklistrad lapp, spiskummin alltså, det lät ju trevligt. Jag gillar spiskummin.

Kommer hem, öppnar förpackningen och oouwww, VAD är det som luktar? Skärskådar innehållsförteckningen och där står det; asafoetida, hing alltså, en krydda jag fram till nu inte har stiftat någon närmare bekantskap med. Det luktar INTE angenämt. Men smakade lyckligtvis bättre i tillagat skick än vad det första intrycket gav just intryck av. Så nu har jag bockat av ännu en sån där borde-man-ju-testa-faktiskt-grej.

Och eftersom Årstiderna fortsätter att leverera vitkål i en aldrig sinande ström äter vi vitkål så till den milda grad att vi förmodligen kommer att förvandlas till kaniner snart. Idag med indisk kryddning, foto får ni klara er utan.

Kanelstång, grön och svart kardemumma, spiskummin, svartpeppar, kryddnejlika, chili och gurkmeja rostas i stekpanna. Mixa. Fräs strimlad vitkål i olja, blanda ner kryddorna och ett gäng gröna ärtor. Och en bunt strimlade curryblad på slutet. Lite salt också.

Gracilaria conferta*

Nej, detta är inte ett blodomlopp. Det är alger som jag hittade på Matdistriktet. Och jag var ju bara tvungen att testa.

Algerna serverades i en broccolisoppa tillsammans med strimlad kallrökt lax (ekologisk lax, därav den bleka färgen). Lite knapriga och lätt salta. Jag ger tummen upp.

*Så heter sorten

Typ pizza. Fast libanensiskt.

På en av mina Rinkeby-butiks-raider hittade jag en kartong med helt okänt innehåll. Jag vänder mig till en man ur personalen som står i närheten och frågar vad det är.

"Det är [ksch]" (lät det som)

Jaha, och hur används det?

"Det är svårt att förklara på svenska" (diskussion utbryter på främmande språk med tre andra kunder), "det är arabiskt; soppa" (diskussion med övriga kunder) "youghurt" (mer diskussion med övriga kunder) [ksch] och så blandar man."

Ok, jag förstår lite mer men är fortfarande förvirrad.

"Men du är ju svensk, det är inget för dig"

INGET FÖR MIG? Det var det FRÄCKASTE!

Ni förstår hur det slutade, lite senare satt jag hemma med mitt nyinköpta paket och googlade förtvivlat på allt som kunde ha nån likhet med [ksch]. Inget napp.

Jag tog med min kartong till jobbet och kollegan B, född i Irak, fick översätta. Han uttydde namnet till Keshk och konstaterade att texten var på libanesiska. Nu lyckades jag hitta vad det var; en blandning av yoghurt och vete som får torka och mals till ett pulver. Och naturligtvis finns det en massa olika stavningar. Kashk, keshk, kishk, kishik (dock är persisk kashk inte samma som libanesisk kishk). Hopplöst. Hur fanken ska man kunna hitta nåt användbart när man knappt vet vad man ska leta efter?

Lite hittade jag dock. Vanligaste rätten verkar vara nåt sopp-grötliknande, typ lös polenta, men idag provar vi något som tydligen oftast serveras till frukost, Mana'ish b'kishk. Eller Man'ousheh b-Kishk. Eller hur man nu ska stava det. Jag har inte hittat något riktigt recept (jag letar väl på fel stavning...), bara några bilder och en kort beskrivning som lyder "The Kishik is mixed with onions, tomatoes, chilies and olive oil to make a loose paste. It is slathered on the dough and baked in a hot oven."

Jag tog två ganska små gula lökar, två tomater, en torkad chili, kanske en knapp deciliter kishik och olivolja. "Loose paste"? I think not. I med lite vatten. I med lite mer vatten. Nu börjar det likna nåt. På med slasket på en utkavlad deg (som jag misslyckades med så det blir det inget recept på). In i ugnen, 225 grader, drygt tjugo minuter.

Det var inte dumt alls (hur pass väl jag nu kan bedöma det när jag inte ens smakat originalet). Kishiken smakar syrligt och det känns att det är gjort på fårmjölk. Ganska gott. Nästa gång blir det bättre. Då ska jag ha tunnare fyllning. Och bättre deg.

Lor-hang?

Kära läsekrets! Här har jag en matvara jag gått fullkomligt bet på!Vi fick några turistimporterade prylar från Thailand i våras, bland annat detta; fyra torkade frukter som enligt förpackningen heter Lor-hang.

De är i kiwi-storlek och på baksidan av förpackningen står det "Wash and crack into few pieces before adding into water. Bring the mixture to boil approximately 5-10 minutes. Discard the fruit."

Problemet är bara att jag inte hittar några som helst referenser till Lor-hang någonstans. Förmodligen har det blivit nåt knas i transkriberingen och jag borde leta på nåt helt annat begrepp. Och vad ska man använda avkoket till? Buljong? Te? Hostmedicin? Rengöring?

Jag är dock säker på att det finns någon därute som har bättre koll än jag. Kom till min räddning!

Best of köpgalen

Lisa på Taffel skriver om hur svårt det är att hålla fingrarna i styr när det gäller matshopping. Och jag känner mig träffad.

Trots att jag har sjukdomsinsikt och har satt mig själv på avvänjning drabbas jag då och då av återfall, kan inte låta bli att köpa; det såg ju så roligt ut, det kunde ha varit gott, men det var ju så billigt!

Så här kommer min bikt. Jag har redan påbörjat den i kommentatorsbåset hos Lisa och här har jag kompilerat några av mina mer eller mindre lyckade matshopaholicanfall sedan jag startade den här bloggen förra året. Alla har jag inte delgivit er och det kanske är bäst så.

• Jag säger bara Italienresan. Hur fick jag med mig alla saker hem? Säg det.
• Jag har fortfarande inte använt isglassformarna, men jag blir lite glad och nostalgisk varje gång jag ser dem i skåpet. Och så var de faktiskt jättebilliga.
• Bittergurkorna. Jag som inte ens äter grapefrukt för att det är för beskt. Men det fanns faktiskt ingen skylt som sa vad det var och de är verkligen estetiskt tilltalande. Jag kunde inte låta bli.
• Hur många marmeladburkar är det vettigt att samla på sig när man knappt äter marmelad? Visst, vi har åtta sorters oljor och sju sorters vinäger också men där är det ändå viss rotation. Marmeladburkarna står där de står. Jag funderar ständigt på vad jag ska använda dem till, kyckling med krusbärsmarmelad?, fläsk med citronmarmelad?
• Men pastaförpackningarna har faktiskt minskat från sjutton till sju i dagsläget, det är ju nästan ingenting, seger!
• Kaymaken visade sig vara det mest lyckade infallet hittills, fett och gott! Nästa gång de har det i butiken blir det warbat.
• Gingko var inte heller så lyckat. Jag förstår inte att jag alltid lyckas köpa beska prylar?

Tja, jag vet inte om det är någon idé att kämpa emot köpsuget. För ärligt talat, livet känns lite roligare när man står där bland hyllraderna och hittar något man aldrig sett förut. Det blir nog en liten shoppingtur på lördag och vem vet vad jag kan hitta då.

Och vad är det här?

Jag har gjort det igen. Den stod där i mejerihyllan och jag hade inte den blekaste aning om vad det var. Måste köpa.

Kaymak visar sig vara mellanöstern-varianten av clotted cream, reducerad grädde helt enkelt. Den här är varken syrad eller lagrad, vilket de tydligen kan vara, utan smakar ungefär som mascarpone.

Har inte riktigt bestämt vad jag ska använda den till men nåt ska det bli. Jag återkommer om någon dag med resultatet.

Men vad har jag köpt nu?

De låg där i grönsaksdisken. Första gången nöjde jag mig med att skärskåda monstren och att leta efter icke-befintlig skylt som kunde berätta vad det var. Idag kunde jag inte motstå utan köpte tre stycken. Efter viss efterforskning kan jag konstatera att jag köpt bittergurka. Vad ska jag göra av dem?

Jag har hittat en del thailändska och kantonesiska recept så det är inte så att jag saknar uppslag för tillagning. Problemet är att jag har ytterst svårt för beska smaker.

Gin och tonic? No way. Grapefrukt? Inte en chans. Pomelo? Yuck. Kaffe? Aldrig i livet. Försök inte att truga på mig nån speciell sort som "inte alls är besk". Jag har testat. Det är inte gott. Den där otäcka beskheten sätter sig i hela bakre delen av munhålan på något sätt och vill bara inte försvinna.

Så, hur tillagar man bittergurka så att det inte smakar beskt? Är det möjligt?

Ägg med spaghetti och tomatsås

I serien "Mat från igår" kommer turen idag till följande piffiga rätt saxad från Prinsessornas kokbok, årgång 1937:


Jag känner rent spontant att det är några frågor jag skulle vilja ställa till författarinnan Jenny Åkerström (vilken kan bli svårt eftersom hon dog 1957):
1. Spagetti, madeirasås och hårdkokta ägg? Fru Åkerström hade säkert monumentala kunskaper om matlagning men under vilket hallucinatoriskt rus drömde hon ihop den kombinationen?
2. 100 g. spagetti till sex portioner? Är det pysslingar som ska trakteras? Tummeliten med kompisar?
3. Koka spagettin en timme?! Al dente var tydligen ett okänt begrepp på trettiotalet eller så hade de pasta av en osedvanligt stenhård varietet.

Det här är för konstigt för att jag ska kunna förbise det. Måste testa.

Och resultatet blir faktiskt bättre än förväntat (å andra sidan är förväntningarna extremt låga). Pastan kokade inte sönder till en geggig hög. Det var inte äckligt. Det smakar ... burkravioli. Menlöst och utan tuggmotstånd. Vi konstaterar: allt var definitivt inte bättre förr.