Små bläckfiskar med fänkålsfrön, runtom en len bönkräm, ovanpå ett tunt pastablad med bläckfiskbläck och högst upp tronar en mussla. Det var så gott att jag blev lite nedstämd redan efter första tuggan eftersom jag insåg att det här kommer att ta slut alldeles för fort. Jag har varit bläckfiskskeptiker förut men den tiden är definitivt över.
Rätten ifråga serverades på Don Alfonso, tvåstjärnig krog utanför Sorrento (de hade tre stjärnor tidigare men har petats ned). Bilden ovanför var den enda som togs under middagen eftersom det fanns en överhängande risk att tonårssonen skulle dö av genans om vi använde kameran mer. Ni får hålla tillgodo med beskrivningar av några få av de övriga smaskiga rätter som serverades:
Pocherat ägg i mozzarellaskum där det simmade perfekta haricot verts, stunsiga och smakrika. Över hela anrättningen en driva vit tryffel.
Kikärtspuré serverat med ett spett där krutonger och fläsk varvats. Låter inte mycket för världen, men vilket fläsk! Och kan kikärtor smaka så här!
(Sonen, som har en aversion mot bönor och linser men i övrigt är en läckergom, slevade i sig bönkräm, kikärtspuré och haricot verts och förklarade att det var fantastiskt. Bara en sån sak.)
Som kronan på verket, när man börjar bli julbordsmätt, anländer ett fat med inte en eller två utan sex små delikata petit fourer. Det går inte att lämna, måste äta alla. Hur kan jag ha varit på Don Alfonso utan att äta allt som bjuds? Fatet tömdes till priset av en nära nog sprucken magsäck.
Efteråt en obligatorisk rundvandring i vinkällaren. 25000 flaskor, i gångar som är daterade till 600-talet före Kristus, inom grepphåll för oss. Vi kunde hålla händerna i styr och lät bli att stoppa ner en flaska eller två i jackfickan.
Allra längst ner hänger de egentillverkade ostarna på lagring. Luktar elakt. Men smakar gott.
Åh, en sån kväll. Alldeles, alldeles underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar